Sammandrag

I genomgången av plattformar och kanaler i kapitel 2 belyser vi att det finns en klar korrelation mellan ålder och användning av olika plattformar för att konsumera nyheter.
För nyhetskonsumenter i åldern 18-34 är det synnerligen ovanligt att man uppger de traditionella medierna (tv, radio och de tryckta tidningarna) som den primära nyhetskällan. I ungefär åtta fall av tio är den huvudsakliga nyhetskällan för den här gruppen digital. Man läser nyheterna från mediehusens webbsidor, speciellt från de som inte kräver en direkt betalning i pengar.
Vägen in till nyheterna skiljer sig också, även om de flesta finländare i alla åldrar föredrar att söka nyheterna direkt från källan
– alltså från medievarumärkets egen webbplats. Men ju yngre läsare det handlar om desto vanligare är att en mycket hög grad av medie- användningen sker på sociala medier, och när man hittar nyheterna hittas de den vägen. För åldersgruppen 18-24 är det ungefär lika vanligt att hitta nyheterna i de sociala kanalerna som att hitta dem direkt hos mediehusen.
Samma faktum gäller även för den generella konsumtionen av nyheter via de sociala medierna. Bland finländare i åldern 18-34 år är det ungefär hälften som uppger att de använder sociala medier till att läsa, titta på, kommentera och dela nyheter. I de äldre åldersgrupperna halveras de här siffrorna.
Det här förändrade beteendet skapar en helt ny karta för medie- husen att förhålla sig till. De egna kanalerna är fortsättningsvis starka i finländarnas ögon men för den unga publiken är bilden inte lika entydig.

Det räcker med andra ord inte att innehållet är relevant för den här målgruppen, det krävs också att nyheterna korsar de stigar där målgruppen rör sig.

Oklar utgivning i de sociala medierna

Finländarna hittar och konsumerar nyheter främst via tre sociala medier: Facebook, Youtube och Whatsapp. Av de här är Facebook störst, men det är framför allt de övriga två som växer. Whatsapp fanns inte ens med i Reutersinstitutets undersökning år 2014, men endast under de senaste fyra åren har plattformen vuxit sig stor som en kanal in till nyheterna. Också Youtube fortsätter att växa på det här området. För att inte tala om Snapchat.
Syns det här i de finländska mediehusen? Svaret är väl också på den här frågan ett tja. Närvaron på Facebook är överlag bra, men de övriga kanalerna används överlag inte optimalt. Tv-bolagen har givet- vis ett svårare förhållande till Youtube som en direkt konkurrent till deras egna videoplattformar för nyheter, men de övriga mediehusen verkar närmast att fortsättningsvis förhålla sig avvaktande till Youtube. Några mediehus använder Whatsapp som en kanal för sina nyhetsbrev och för att puffa aktuella artiklar, men rent generellt har de finländska medierna inte sett potentialen i den här kanalen ännu.
Efter de tre stora sociala medierna följer Snapchat, Instagram och Twitter. Bland de här använder de finländska mediehusen främst Twitter för att sprida nyheterna. Det här förklaras sannolikt av att det är den kanalen som journalisterna själva främst använder.
Instagram har inte samma potential som inkastare till nyheter och därför används den nu främst som en marknadsföringskanal. Däremot är Snapchat för de flesta finländska bolag ännu helt outforskad mark. Sociala medier innebär en föränderlig terräng. Många av de nu populära kanalerna fanns inte för tio år sedan och deras popularitet kan snabbt bli historia om det sker avslöjanden om exempelvis deras dataskydd. Kanalernas antal är dessutom stort. Enbart för att täcka de stora sociala medierna i dagens läge borde mediehusen ha en trovärdig närvaro på åtminstone sex olika sociala plattformar. I kombination med de ekonomiskt tuffa tiderna för mediehusen blir det svårt att få resurserna att räcka till.
Men att blunda för utvecklingen är inte heller en framkomlig väg. Oberoende om plattformen heter Facebook, Snapchat eller något annat kommer de sociala medierna som fenomen sannolikt att följa oss länge. Hittills har de flesta mediehus resonerat att det är tillräckligt att lägga ut artiklar på Facebook och Twitter, för att sedan avvakta hur det går med resten. Först när de är tillräckligt stora verkar man att hoppa på tåget.
Problemet är att de unga läsarna konsumerar nyheter från fler globala källor än de äldre. Om de inhemska mediehusen inte finns på de ställen där de rör sig så korsas inte vägarna heller med nyheter som är producerade av de inhemska aktörerna. De stora internatio- nella mediehusen, som rör sig med helt andra utvecklingsbudgetar, har helt enkelt andra muskler att experimentera med en närvaro på de flesta plattformar.
I förlängningen kan det här vara en ödesdiger väg för de finländska mediehusen. Försprånget på en plattform, både i antalet följare och i kvaliteten på berättandet, kan bli för stort att ta igen.

Men vad gör man då när resurserna inte räcker till för att på riktigt vara närvarande på alla de relevanta ställena? Det finns givet- vis inget enkelt svar på den frågan, men att i dagens läge skära ner på resurserna för utveckling är den farligaste vägen att vandra. Att blunda och hoppas på att det digitala fenomenet blåser förbi är som vi ser det lika med att ge upp tanken på att i framtiden nå också de som inte redan är frälsta.
Som vi ser det finns det tre större saker man kan överväga att göra i mediehusen. Det här är saker man kan göra i större eller mindre skala beroende på budget.


Våga testa nytt och lägga ner

För det första ser vi att det krävs mod att experimentera. Vi har upplevt att man börjar spela alltför mycket på säkerhet när tiderna är tuffa. När det ska sparas så skär man hellre bort det osäkra men det som kan bli framgångsrikt i framtiden. Det här är mänskligt och inte heller unikt för mediebranschen. Är man osäker på omgivningen så kör man mitt på vägen för att inte åka i diket. Men det är uttryckligen i de här lägena som det krävs mod att testa nya saker.
Det sägs att en tumregel är att endast vart åttonde experiment eller digitala nysatsning lyckas. Därför är tempot och frekvensen i att utveckla nytt avgörande. Testa nytt och lägg ner lika snabbt om det inte blir framgångsrikt. Ett experiment eller ett test behöver inte vara dyrt. Att under en tid jobba med att skapa innehåll för nya plattformar behöver inte betyda dyra investeringar. Plattformarna finns ju redan. Det handlar mera om att våga utforska och göra försök och misstag.

Men när det sedan lyckas är kontinuiteten och löftet till läsarna avgörande. Användarna måste då våga lita på att det är en trovärdig aktör som kontinuerligt finns där.

Våga välja bort

Den andra saken vi ser att är avgörande handlar om att våga pri- oritera innehållet, nyheterna och artiklarna utifrån motivet till användningen. Enligt de färskaste siffrorna om finländarnas nyhets- konsumtion är det exempelvis endast elva procent av alla finländare som nu använder den tryckta tidningen som sin huvudsakliga nyhets- källa. Det har skett en drastisk nedgång under hela 2000-talet och en halvering av siffran enbart under de senaste fem åren.
Det är med andra ord nästan nio av tio finländare idag som obe- roende av ålder har övriga kanaler än den tryckta tidningen som sin primära nyhetskälla. För traditionellt distribuerad tv ser kurvorna likadana ut, speciellt för finländare under 55 år.
De traditionella medierna har åtminstone som primärt nyhets- medium blivit utkonkurrerade av de digitala kanalerna. Men syns det här i hur mediehusen prioriterar? Ja, delvis syns det, men bara delvis.
Speciellt Yle och Svenska Yle har på basis av statistiken och den i offentligheten uttalade strategin lyckats med det här. Webbplatserna är deras huvudsakliga plattform för nyheter. Även kvällstidningarna har generellt lyckats bra på den här punkten. Men hur är det med resten?

Tidningen ingen primär nyhetskälla

Många av våra traditionella tidningshus förefaller fortfarande att ha svårt med att släppa tanken på den tryckta tidningen som den primära nyhetskällan, vilket sannolikt påverkas av det självklara faktumet att största delen av inkomsterna ännu idag kommer den vägen.
Resultatet blir att upplevelsen av föråldrade nyheter sannolikt sprider sig. Den gamla sanningen att folk vill ha gårdagens nyheter men i tryckt form får åtminstone inte belägg i hur finländarna väljer att konsumera eller betala för nyheter på 2010-talet. Speciellt gruppen under 45 år prenumererar därför inte som regel på en papperstidning.
Det samma gäller schemalagda nyhetssändningar i traditionell tv. För en person som under dagen har läst nyheterna digitalt fungerar de här sändningarna närmast som en bekräftelse på att man har läst och uppfattat sakerna rätt. Det syns även i statistiken över vem som i dag tittar på de traditionella tablålagda nyhetssändningarna. De personer under 35 år som i dag regelbundet ser på tv-nyheterna är, enligt till exempel siffror från Yle, lätträknade.
Vi säger dock inte att tryckta tidningar och schemalagda tv-ny- heter är bortkastade för unga användare. Det vi säger är att man tydligare borde fundera på vilken funktion de har. Om läsarna och tittarna redan har sett och hört nyheterna, vad återstår då?

Sammanhang och analys

Då återstår att skapa sammanhang och ge analys. Hur passar den här nyheten in i den stora bilden? Varför skedde det här? Vad kan det leda till?
Bland medierna lyckas de tryckta tidningarna med det här speciellt bra på veckosluten. Orsaken till det är att tidningarna då planeras mera tidlöst, bland annat på grund av en mindre bemanning på redaktionerna under veckosluten.
Också radion, exempelvis Yle Puhe och Vegas Aktuellt 17, lyckas för det mesta bra med det här uppdraget. Efter att lyssnaren under dagen har hört och läst om själva nyheterna ger de längre sändningarna på eftermiddagen och kvällen djupet, resonemanget, de bakomliggan- de orsakerna och sammanhanget.
På samma sätt kunde man även resonera kring innehållet i de övriga kanalerna. Vad gör just de kanalerna speciella? I vilken kontext hittar man en Youtube-användare? Vilken typ av berättelser lämpar sig för Snapchat? Hur kan man uttrycka en åsikt med en bild på Instagram? Vilka läsare kan man nå med grupper i Whatsapp?
De här frågorna kräver prioriteringar i vad som görs i vilken kanal. Att tänka att en nyhet är en nyhet och att den fungerar på samma sätt oberoende av kanal och tidpunkt är inte en framkomlig väg. Och att tänka att den unga publiken växer in i ett traditionellt sätt att konsu- mera nyheter när “de kommer upp i åldern” är inte så sannolikt. Om du en gång har vant dig vid att få nyheterna blixtsnabbt och serverat i din mobiltelefon, varför skulle du då vänja dig vid en service som är betydligt långsammare och dyrare?
Den tredje saken handlar om själva presentationen av en nyhet
och variationen i berättelsen beroende på plattform. Det räcker inte att ämnet är det rätta och det räcker inte heller att det rätta ämnet finns på de relevanta plattformarna. Det krävs också att nyheten och berättelsen presenteras på ett attraktivt sätt för att nå en digitalt kräsen, otrogen och medveten målgrupp.

Info

Skribent(er)