Vardag och framtid
Sten Palmgrens genomgång av förutsättningarna för ett nordiskt medborgarskap pekar på detta som nästa steg för en resultatinriktad nordism. Medborgarskapet skulle bli en sporre för gemensamma nordiska ansträngningar här och nu, men det pekar också framåt mot något större och mer omvälvande. Fördelen med medborgarskapet som projekt är att man kan nöja sig med att stanna i vardagen, och det vore gott nog. Visionen är en möjlighet, men bara om många vill åstadkomma den.
Det nordiska samarbetet behöver stora men handfasta projekt. Det är 1900-talets läxa. Det finns en kulturell gemenskap som kan spåras och som har vuxit fram så långt tillbaka vi kan följa de skriftliga källorna, men gemenskapen var aldrig stark nog att övervinna nationella rivaliteter och ambitioner. Utomstående stormakter gjorde sitt till för att Kalmarunionen skulle rivas sönder och aldrig återuppstå, trots ansatser ända in i modern tid.
Skandinavismen i mitten av 1800-talet var politiskt sett ännu ett misslyckande, men i sig rymde den fröet till något mer löftesrikt. De skandinavistiska studenterna blev docenter och ämbetsmän. I stadgad ålder övervann de sina politiska besvikelser och omsatte sina drömmar i hundratals skandinaviska och nordiska organisationer och samfund. Branscher, forskningsdiscipliner och yrkeskårer samlades på nordisk basis.
Idag har misstron och rivaliteterna överlag lagt sig, samtidigt som supermakternas rivalitet inte längre drar Norden åt olika håll. Sverige är inte längre en lika dominerande storebror som på 1950- och 1960-talen; de andra länderna har i viktiga avseenden varit mer framgångsrika under de senaste årtiondena. Med jämbördiga deltagare är det lättare att föra samarbetet vidare och djupare.
Beslut som rullar stenar
Det finns beslut som har förutsättningar att utlösa en lång kedja händelser och steg. Medborgarskapet har en sådan potential, men det är inte det första steget i sitt slag. För mer än hundra år sedan bildades den skandinaviska myntunionen. Idag är den nästan bortglömd, men den satte bestående spår – inte bara i norska, danska och svenska plånböcker, där det fortfarande skramlar kronor till minne av den avsomnade unionen.
Myntunionen var en frukt av omvärldens förändringar. På 1850- och 1860-talen drömde många av näringslivets män om en universell valuta i guldmyntfotens hägn. Dynastigrundaren A. O. Wallenberg förmådde de svenska statsmakterna att prägla en guldfranc som svenskt mynt, en förberedelse för att inträda i den världsvaluta som kejsar Napoleon III pläderade för.
Det fransk-tyska kriget 1870–1871 störtade Napoleon och grusade drömmarna om en gemensam internationell valuta. Men det stora franska krigsskadeståndet betalades i guld, och därmed fick Tyskland råd att gå över till guldmyntfoten. För de nordiska länderna blev det angeläget att snarast följa efter, och gå från silver till guld.
Några kloka pragmatiker såg möjligheten att utnyttja omställningen till att bilda en myntunion, inte lika grandios som den kejserliga drömmen, men dock. I samband med att guldmyntfoten infördes 1873 kom man överens om att bilda en skandinavisk myntunion. Finland gick över till guldmyntfoten i samma veva, men inom tsarväldet var det känsligt att knyta an till de skandinaviska grannarna. Den finska övergången knöt istället an till den latinska myntunionen – en märklig föregångare till dagens läge med Finland som enda euroland i Norden.
Myntunionen införde kronor och ören som gemensamma beteckningar. Danmark och Sverige bildade unionen redan 1873, Norge valde en längre övergångstid och anslöt två år senare.
Unionen innebar att sedlar och mynt kunde användas över gränserna, men för att fungera som ett valutaområde krävdes fler samarbetsmekanismer mellan centralbankerna. Redan i detta avseende blev beslutet om myntunionen en katalysator. Det ena beslutet efter det andra underlättade samarbetet. Det råkade ut för ett tillfälligt bakslag när den svensk-norska unionen upplöstes 1905 och en del avtal sades upp, men samarbetet återhämtade sig och bestod ända tills första världskrigets påfrestningar blev övermäktiga. Under de första efterkrigsåren hoppades flera ledande politiker och affärsmän på en återgång, men så småningom skrinlades dessa planer.
Det monetära samarbetet pockade emellertid på mer. Under andra hälften av 1800-talet började jurister i de skandinaviska länderna att gå från gemensamma sammankomster till de projekt för gemensam lagstiftning, som Sten Palmgren lyfter fram.
Det nordiska juristsamarbetet var en av 1800-talsskandinavismens vackraste frukter. Sitt första uttryck fick det 1861 när Sverige och Danmark kom överens om verkställighet och delgivning av domar i civilsaker. Den 7 maj 1880 antog de tre skandinaviska länderna en gemensam växellag, den första samfällda skandinaviska lagen. Den gemensamma nordiska checklagstiftningen trädde för svensk del i kraft 1898. Det ligger nära till hands att se både växel- och checklagstiftningen som ett utflöde av samarbetet i valutaunionen – checkarna var på väg att bli en viktig del av betalningssystemet.
Men stenen rullade vidare. Regeringarna tillsatte nordiska kommissioner för civilrätt och för familjerätt. Ett av dess viktigaste utflöden var att de nordiska länderna utarbetade en gemensam äktenskapsbalk, som innebar att kvinnans rättigheter blev markant förstärkta. Det nordiska lagstiftningssamarbetet gav ett viktigt bidrag till kvinnornas frigörelse och starka ställning i de nordiska länderna. Tack vare samarbetet blev den gemensamma nordiska äktenskapslagstiftningen radikalare och mer framsynt än på andra håll. Den nordiska äktenskapsbalken var ett viktigt steg i kvinnans frigörelse, mot den jämställda välfärd som idag är ett viktigt nordiskt särdrag i världen.
En liknande effekt hade överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad på 1960-talet. Att människor skulle kunna arbeta i varandras länder innebar att Norden kom in i medborgares vardag, men också att en rad olika system och institutioner måste anpassas för att samarbetet skulle fungera smidigt.
Medborgarskapet som katalysator
Som lekman tolkar jag Sten Palmgrens genomgång av förutsättningarna som att det skulle vara fullt möjligt för de nordiska staterna att komma överens om en konvention som gör det möjligt för medborgare i ett av länderna att smidigt erhålla medborgarskap i ett annat. Så länge staterna är skilda från varandra är det svårt att föreställa sig ett gemensamt medborgarskap eller att det ena landets medborgare automatiskt skulle beviljas medborgarskap i det andra, men prövningstiden kan antagligen göras kort och grunderna för prövning begränsas.
Redan sådana steg skulle ha stor betydelse. Palmgren understryker att arbets- och uppehållstillstånd numera har större praktisk betydelse än själva medborgarskapet, men det är fortfarande så att medborgarskapet har stor symbolisk betydelse, inte minst för människorna själva. Vladimir Majakovskij skrev på sin tid Stichi o sovetskom passporte – Verser om ett sovjetiskt pass – som är ett udda uttryck för detta symboliska värde, men fler än han kan nog känna starkt när de tar fram sitt pass vid gränsövergångar.
Som ett steg för att fördjupa den nordiska vardagens innehåll skulle en sådan medborgarskapskonvention bli en viktig uppfordran till fortsatta insatser. Om medborgarskapet ska symbolisera att ländernas invånare ska kunna verka obehindrat i de andra länderna, då återstår fortfarande mycket att göra. Att samordna personnummer och andra funktioner, som Palmgren föreslår, vore en klok och önskvärd utveckling.
Palmgren hänvisar till gränshinderkommissionen. Det är värdefullt att den finns, men jag har svårt att ändå tolka det som ett slags uppgivenhet att den idag lyfts fram som det viktigaste instrumentet för att närma länderna till varandra. Gränshinderkommissionens arbetssätt innebär att den tar de enskilda ländernas lagar för givna och bara försöker slipa till de hörn där de skaver mot varandra. Gränshinderkommissionens existens riskerar att bli de nordiskt obotfärdigas förhinder för att gå vidare.
En gemensam medborgarskapskonvention skulle bli en tydlig signal om att detta är otillräckligt. Istället för att jämka samman lagar som spretar åt olika håll borde de nordiska regeringarna identifiera ett antal områden för att återuppta det nordiska lagstiftningssamarbetet. Med medborgarskapsperspektivet för ögonen skulle lagstiftningen om skatter och socialförsäkringar vara det mest angelägna, men också en gemensam nordisk aktiebolagslag har viktiga funktioner att fylla.
Norden och EU
Argumentet mot gemensam nordisk lagstiftning har under senare år varit det arbete som bedrivs inom den Europeiska Unionen. Vare sig länderna är medlemmar av EU eller ingår i den Europeiska ekonomiska sfären (EES) har de redan fått och kommer att få allt mer gemensamma bestämmelser. På så sätt harmoniseras rättsreglerna den europeiska vägen.
Alldeles oavsett vilken vikt man tillmäter detta argument har de nordiska staterna tyvärr slarvat med den europeiska möjligheten till inbördes harmonisering. Slarvet består i att varje land översatt och tillämpat det europeiska regelverket på egen hand, istället för att bilda gemensamma verkstäder för samordnad översättning. Ibland har man rentav valt olika EU-språk som utgångspunkt för översättningen. På så vis har jag förstått av juristvänner att EU-lagstiftningen ibland gett upphov till nya gränshinder, tvärtemot all rim och reson. I detta avseende borde Nordiska rådet agera med det snaraste, om inte ministerrådet tar initiativet.
Men den huvudsakliga invändningen är en annan. På många områden som griper in i människornas vardag har EU ingen lagstiftningskompetens. När det gäller skatter, socialförsäkringar och välfärdstjänster är det staterna själva som bestämmer. Förhoppningsvis kommer det överlag att dröja länge innan det blir på något annat sätt (även om det kan finnas argument för att harmonisera företagsbeskattningen).
Välfärden, dess omfattning och finansiering är starkt beroende av den tillit som finns inom de berörda samhällena. Antagligen kommer det att dröja åtminstone ett par generationer innan de värderingar som ligger till grund för sådana system är så ”europeiserade” att det finns grund för gemensamma EU-regler. Debatterna kring stödinsatserna under eurokrisen bär syn för sägen: misstron mot hur andra länders system fungerar hade så när satt krokben för de åtgärder som behövdes för att undgå en mer omfattande ekonomisk kris i Europa. Skillnaderna i värderingar och samhällsstrukturer mellan de 28 EU-medlemmarna är för stora för att samordningen ska fungera. Vem tror att Tyskland skulle vara berett att betala den grekiska a-kassan?
I Norden förhåller det sig annorlunda. Här finns samordningen inom räckhåll. De gemensamma värderingarna är den viktigaste tillgången för det nordiska samarbetet. Historikern Eva Österberg har någon gång påpekat att om man skrapar på nästan vilket grundläggande förhållande som helst, så kommer det jämlika bondesamhället fram. Samhällsstrukturerna har så länge varit så lika att vi känner igen oss i varandras beteenden och institutioner.
I de nordiska länderna betalar man skatt, litar på den skola och sjukvård som det offentliga finansierar och ser det som naturligt att de som råkar illa ut får generös kommunal och/eller statlig hjälp att komma tillbaka och klara sig. Missbruket av systemen är inte större än att de ändå har stark folklig förankring.
Därför skulle Norden kunna gå längre än övriga EU när det gäller de känsliga områdena som förutsätter att ländernas invånare har förtroende för att grannarna har samma syn på balansen mellan åtaganden och förmåner som de själva. Det finns ett förtroende för att grannlandet är någorlunda hederligt. Det är en av de viktigaste resurserna i det nordiska samarbetet, som tål att utnyttjas långt mer än idag. Med likartade värderingar och förtroende för varandra går det att bygga gemensamma system. Det skulle vara ett mindre problem att samordna skatter, socialförsäkringar och välfärdstjänster inom Norden än det vore om hela EU skulle göra det.
Om Norden bestämde sig för att genomföra en sådan harmonisering skulle det kunna tjäna som föredöme för hela den europeiska unionens strävanden. Samordningen skulle skapa en kraftfull tillväxtpotential för de nordiska ekonomierna, företagen och medborgarna. För en sådan utveckling skulle medborgarskapet kunna tjäna som hävstång.
Den nordiska arbetsmarknaden 2.0
Norden gör störst nytta i vardagen. Det är också genom att det nordiska samarbetet blir synligt i vardagen som det vinner folkligt stöd och kan föras vidare till nya områden med närmare band mellan länderna.
Därför var det ett genidrag när de fem ländernas politiker på 1960-talet gjorde den gemensamma arbetsmarknaden till det stora projektet. Så långt tillbaka vi kan minnas har människor sökt sig över de nordiska gränserna för att arbeta hos grannen, men under 1900-talet hade nya regler och gränser gjort det svårare för gränsgångarna. Genom att etablera en gemensam arbetsmarknad blev utgångspunkten att alla nordbor hade rätt att arbeta i alla de nordiska länderna. Det underlättade de ökade flödena mellan länderna, som i sin tur innebar att många fler människor fick nya band och kontaktytor med grannländerna. Den gemensamma arbetsmarknaden hade också stor ekonomisk betydelse: för individerna betydde den möjligheter att tjäna mer och att få nya arbetsuppgifter, för länderna lindrade den flaskhalsar vid överhettning och vidgade arbetsmarknaden där ekonomin släpade efter.
Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden på 1960-talet blev bara halvgjord. Skatter, socialförsäkringar och tjänstepensioner är lika inskränkt nationella som de alltid har varit. De som arbetat i något av grannländerna hamnar ofta i besvärliga situationer när deras sociala förmåner ska samordnas, vare sig det handlar om sjukförsäkringar eller pensioner. Tekniskt sett är skillnaderna stora mellan systemen, inte minst när det gäller avvägningen mellan vad de allmänna systemen ska stå för och vad som betalas genom arbetsmarknadens försäkringssystem. Det ger i sin tur upphov till stora skillnader mellan skattesystemen och de offentliga sociala avgifterna. Genom att göra dem nordiska skulle den gemensamma arbetsmarknaden bli mycket enklare.
På den här punkten skulle det nordiska medborgarprojektet bli en kraftfull hävstång för att ta sig vidare. Om vi vänjer oss vid tanken att vi är medborgare i Norden, varför skulle vi då inte betala skatter och åtnjuta trygghet på samma sätt, var vi än arbetar och bor? Den nordiska arbetsmarknaden 2.0 är det projekt som skulle kunna fylla det nordiska medborgarskapet med störst och viktigast innehåll. Vi skulle få många fler nordbor omkring oss i vår vardag, samtidigt som det skulle innebära att allt fler människor fick nya karriärvägar genom yrkeslivet.
Hur ska det gå till? Låt lagarna göra jobbet! Den mest meningsfulla nordismen vore att knyta an till det juridiska samarbetet. Rådet och ministerrådet borde sätta blåslampa på all den lagstiftning som idag hindrar gränsgångarna. Istället för att utgå från de befintliga nationella regelverken och försöka jämka samman dem borde man ta samma grepp som för hundra år sedan. De områden som idag får den gemensamma arbetsmarknaden att kräva borde bli föremål för samfälld lagstiftning. Nordiska ministerrådet borde som ett första steg tillsätta en juristkommission som drar upp en plan för ett sådant arbete.
Jag föreställer mig att det på sikt skulle kunna handla om en gemensam arbetsrätt, harmoniserade regler i socialförsäkringarna och samordnad beskattning av arbete skulle ta den nordiska integrationen många steg längre. Det skulle gå rakt in i många medborgares vardag, karriärvägar och framtidsutsikter. Om Norden än en gång kan leverera nya möjligheter i medborgarnas vardag, så ökar möjligheterna att i framtiden nå ännu längre. Kanske öppnar sig då möjligheterna till det närmare samarbete mellan staterna som Palmgren målar upp i sin vision.
Men redan resan till arbetsmarknaden 2.0 skulle bära rik frukt. Den gemensamma lagstiftningen skulle i förlängningen bli en uppfordran till harmonisering av de andra regelverk som påverkar rörligheten. Det betyder att fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna måste samarbeta – dels för att påverka juristernas arbete, dels för att harmonisera sina avtal över gränserna, så att de viktiga trygghetssystem som bygger på avtal mellan parterna också blir gemensamma över gränserna. Det är en förutsättning för att samarbetet om lagstiftningen ska få fullt genomslag.
Harmoniseringen borde också kunna omfatta andra mekanismer på arbetsmarknaden. De nordiska länderna har varit mer framstående än andra när det gäller aktiva insatser för att få tillbaka arbetslösa i arbete. På så vis har staterna kunnat parera den omställning som frihandeln och globaliseringen ibland lett till. Därför har frihandeln varit mindre omstridd i Norden än på många andra håll – till stor glädje för utvecklingen, eftersom de nordiska länderna i hög grad haft exporten att tacka för de gångna 150 årens snabba framsteg. Men även de aktiva arbetsmarknadspolitiska insatserna borde kunna samordnas i större utsträckning än idag, så att anpassningsåtgärderna kan dra nytta av hela Nordens möjligheter, inte bara det egna landets.
Till detta kommer det växande egenföretagandet. På 1960-talets arbetsmarknad dominerade löntagarna. De småföretagare som fanns – lantbrukare, hantverkare – hörde inte till de mest rörliga grupperna i yrkeslivet. Med den tekniska utvecklingen har detta förändrats. Mobilerna, internet och behändiga bokföringssystem för hemmadatorer innebär att det är mycket enklare att driva eget företag idag än det var för ett halvsekel sedan. Det har många löntagare utnyttjat för att bli sina egna och i större utsträckning kunna råda över sin tid, liksom många företag hellre anlitar konsulter för olika arbetsuppgifter än att anställa fast personal.
Inte minst för egenföretagarna borde Norden vara lockande. Den som har specialkunskaper att erbjuda skulle få ett par-tre gånger så många potentiella avnämare om han eller hon vidgade sin marknad från det egna landet till alla de fem länderna.
Även för egenföretagarnas och småföretagens del skulle det behövas insatser för att underlätta rörligheten. Harmoniseringen av skatter och socialförsäkringar måste ta hänsyn till deras situation, men det finns fler regelverk som skulle må bra av en gemensam insats. När jag våren 2016 deltog i en högnivågrupp om Nordiska Ministerrådets framtid pekade min finske kollega Kimmo Sasi på möjligheten att stifta en gemensam nordisk aktiebolagslag. Det är ett uppslag som är väl värt att ta fasta på.
Icke av bröd allenast…
Jag har nu lagt tonvikten vid ekonomiska och sociala aspekter på medborgarskapet. Den tillhörighet som medborgarskapet rymmer står för så mycket mer. Nordiska rådet har värdefulla erfarenheter på det kulturella samarbetets område. Om medborgarskapet i Norden ska bli mer och mer påtagligt är det viktigt att även detta samarbete breddas och fördjupas. Staterna borde underlätta samnordisk utgivning av de böcker som nomineras till det nordiska författarpriset. Och varför ska bara skönlitteraturen belönas? Det borde vara minst lika viktigt med ett nordiskt facklitteraturpris, som hjälper till att sprida kunskap om grannländerna och deras förhållanden.
Men det är högskolorna som kan ha den viktigaste rollen att spela. Vi närmar oss ett läge där bortåt hälften av varje ungdomskull går vidare till högre utbildning. Vid universiteten och högskolorna formas många människors livssyn och strävanden. Ju mer närvarande Norden kan bli där, desto stadigare läggs grunden för samarbetet och förståelsen i framtiden.
Något av det mest effektiva man kan satsa på inom universitets- och högskolevärlden vore gemensamma nordiska forskarskolor. Det är billigare än mycket forskningssamarbete, och det kan få långt större genomslag. Redan idag har många universitet upptäckt att de har svårt att erbjuda tillräckligt bra forskarutbildning på egen hand. Därför har man inom ämnena börjat samarbeta kring nationella forskarskolor – men om man gjorde det på nordisk bas, så skulle dessa forskarutbildningar kunna mäta sig med de bästa i världen.
Effekten av sådana nordiska forskarskolor skulle i sinom tid kunna bli mycket stor. De som går igenom utbildningarna skulle få större kännedom om de andra ländernas akademiska miljöer. Det skulle i sin tur betyda att de såg hela den nordiska universitetsvärlden som ”hemma”, inte bara det egna landet och den egna högskolan. Ju fler forskare och universitetslärare som då bytte mellan länderna, desto mer nordiska skulle även grundutbildningarna bli. Det skulle i hög grad stärka den nordiska medborgarkänslan. Jag tror detta är ett av de lättast åtkomliga steg som rådet och ministerrådet skulle kunna ta, varför inte genast? De medel som idag avsätts för nordiskt forskningssamarbete skulle antagligen göra större nytta om de användes för att finansiera gemensamma forskarskolor. Det vore inte orimligt att också söka EU-stöd för sådana satsningar, eftersom initiativen skulle kunna bilda skola inom unionen – och naturligtvis stå öppna även för icke-nordiska forskarstuderande.
Det vidare perspektivet
Först i en gemensam stat vore det nordiska medborgarskapet automatiskt och naturligt. Jag har argumenterat för fördelarna med en sådan federation i Nordiska rådets och ministerrådets årsbok 2010, Förbundsstaten Norden. Ett enat Norden skulle bli en av världens tio-tolv största ekonomier, det skulle därmed ha en självklar plats i G20 och höra till de tongivande länderna i EU och andra internationella organisationer. Med en bredare bas för näringslivet och arbetsmarknaden skulle tillväxten få bättre förutsättningar och invånarna skulle ha fler möjligheter att välja väg genom yrkeslivet.
I en förbundsstat skulle medborgarskapet vara en del av det kitt som håller samman förbundet. Det skulle bidra till att skapa enhet i den mångfald, som även i en förbundsstat skulle prägla Norden. Förebilden för mig har i detta avseende varit Schweiz: trots en månghundraårig gemenskap har delarna fortfarande sina tydliga särdrag, det är kantonerna som är utgångspunkten för all makt som edsförbundet tilldelas, och i viktiga avseenden kan varje kanton gå sin egen väg. Så borde även Norden kunna fungera.
Samtidigt skulle det gemensamma medborgarskapet bli en viktig utgångspunkt för fortgående fördjupning av förbundsstaten. Jag föreställer mig att ett förbund börjar på en miniminivå – gemensam lagstiftande församling, regering, utrikes- och säkerhetspolitik och samordnad ekonomisk politik – men går vidare på allt fler områden i den takt och den omfattning som länderna och medborgarna vill. Att man är medborgare i samma förbundsstat kommer då att vara en viktig psykologisk drivkraft att söka enhet och samarbete på fler områden, inte minst när den tekniska utvecklingen gör detta enklare.
Varför förbundsstat är så mycket mer än ”närmare samarbete”
Som Sten Palmgren påpekar tog jag i min bok för givet att ett gemensamt medborgarskap vore en självklar följd av att man bildar en förbundsstat. När jag lade fram förslaget om en nordisk förbundsstat möttes jag av invändningen att den inte behövdes. Allt vad jag önskade mig skulle kunna uppnås genom ett närmare och fördjupat samarbete på dagens premisser.
Det håller jag inte med om. Om befolkningarna och staterna så småningom beslöt sig för att bilda en förbundsstat skulle samarbetet ha förutsättningar att gå långt smidigare och snabbare än idag. Det inser var och en som har någon erfarenhet av förhandlingar.
Skillnaden mellan dagens samarbete mellan fem suveräna stater och samarbetet inom en förbundsstat är fundamental. Dagens samarbete sker ad hoc in casu: varje förhandling är ett avslutat helt, där alla fem deltagarna måste nå konsensus för att något resultat ska komma till stånd.
Om förhandlingarna sker inom ramen för en förbundsstat är villkoren annorlunda. Då kommer nya frågor att komma upp på dagordningen i en ändlös rad. Därmed uppstår en annan dynamik i förhandlingssituationen: eftersom samma parter kommer att möta varandra om och om igen, kan man börja ”byta grejer” mellan de olika förhandlingarna.
Innebörden är att var och en av medlemmarna låta gungorna betala karusellerna – eftergiften den ena dagen möjliggör framgången dagen efter. Den gemensamma federationen skapar en helt annan ram och förutsättning för uppgörelserna än det lösliga samarbetet. Den fastare institutionella ramen kommer att fylla det nordiska medborgarskapet med mer av innehåll än vad som är möjligt inom dagens mer diffusa ramar.
Nordismens paradox
Efter andra världskriget var det politikerna som drev nordismen. Under de senaste tjugo åren har det politiska intresset för Norden svalnat. För fem-tio år sedan var Nordiska rådet en församling på väg ut i marginalen. I Nordiska ministerrådet diskuterar man bekymrat hur man ska få fler ministrar och ledande tjänstemän att komma på mötena.
I stället har företagen och medborgarna tagit över. Allt fler sektorer av näringslivet organiseras på nordisk bas – bank, försäkring skog, energi; allt fler ungdomar söker sig till Norge som Nordens nya Amerika. Tiotusentals svenskar jobbar i Oslo, Köpenhamn har tidvis lindrat ungdomsarbetslösheten i Malmö.
Men det är ungdomarna och näringslivet som har rätt. När jag for runt med boken i huvudstäderna fick jag samma reaktion på flera ställen, inte minst i Helsingfors. ”Inte nu, allting fungerar – men om det kommer en riktig kris vore det bra att ha.”
Det var 2010. Nu börjar krisen få skärpa och kontur, på flera olika plan, en del akuta och en del mer långsiktiga:
- Euron och det europeiska banksystemet skakades illa av Lehman Brothers och av Grekland, men också av eurostaternas oförmåga att följa sina egna regler. Krisen är överstånden, men på tio-femton års sikt är det svårt att säga om euron kommer att bestå.
- Schengenavtalet fungerar inte utan Dublinförordningen, och kanske inte ens då. Invandringsvågen genom Europa har satt de nordiska regeringarna på svåra prov. Oförmågan att samarbeta har blivit ett direkt hot både mot den nordiska passunionen från 1950-talet och mot den spirande sammanflätningen av Skåne och Själland runt Öresundsbron, nordismens mest påtagliga resultat de senaste årtiondena.
- Brexit minskar kraften i den europeiska tillväxten. Utan Storbritannien kommer de nordiska länderna att få svårare att få gehör för sina intressen i EU.
- Det ryska agerandet i Moldavien, Georgien och Ukraina är mycket oroande. Ryssland har systematiskt understött separatister som brutit sig loss och etablerat ”självständiga” stater. Risken att taktiken kommer att användas även mot de baltiska staterna kan inte avfärdas.
Osäkerheten i omvärlden gör det än viktigare att ta vara på det stabila sammanhanget: Norden. Det gäller att det nordiska samarbetet tar itu med tillräckligt viktiga frågor för att ledande politiker, beslutsfattare och opinionsbildare ska bry sig. Då är det klokt att vara djärv. Därför är medborgarskapet ett konstruktivt projekt för att skapa ökad säkerhet och välfärd.
Det är dessa strömningar Nordiska rådet borde knyta an till.
GUNNAR WETTERBERG