Helsingfors:
Svenskspråkiga i Helsingfors uppvisar överlag en större individuell tvåspråkighet än finlandssvenskar i andra regioner. Många behärskar finska mycket väl och använder dagligen finska i arbete, under fritid och även i hemmiljön. Man uppvisar därför i praktiken en stor grad av flexibilitet. Redan på 1970-talet ställde professor Erik Allardt den retoriska frågan om detta är en flexibilitet till döds. En intervjuundersökning hade då visat att helsingforssvenskarna använde svenska och finska mycket flexibelt, men att man föredrog att använda svenska om det bara var möjligt.
Idag har många vant sig med att man inte får svensk service och därför använder finska som första språk. Man undviker helt enkelt att tala svenska, och det gäller inte bara sena kvällar i taxiköer, i kollektivtrafiken och på krogen.
I en miljö där svenskan ofta är marginaliserad upplever man dock att attityderna mot svenska språket hårdnat och att man sällan kan utgå från att det finns en beredskap att ge svensk service. Hellre står man då själv för den språkliga flexibiliteten. Liksom andra finlandssvenskar är helsingforssvenskarna kritiska till de reformer som är på gång och till regeringen Sipiläs reformer, som ytterligare verkar att försvaga svenskans ställning.
