Det har varit intressant att få ta del av resultaten av Agendas webbenkät som utfördes i slutet av år 2020, det vill säga efter att pandemin hade påverkat det finländska samhället i över ett halvt år. Undersökningen utreder hur svensk- och finskspråkiga respondenter ser på ekonomin, arbetssituationen och de pågående samhällsförändringarna. Frågorna besvarades av 564 svenskspråkiga och 812 finskspråkiga personer.

Att göra långtgående demografiska analyser på basen av var dessa respondenter råkar bo är inte möjligt, men när man tolkar resultaten i enskilda frågor är det ändå viktigt att beakta skillnaderna mellan språkgrupperna gällande boningsmiljö: Att bo i en förort är betydligt vanligare bland de finskspråkiga respondenterna (56%) än bland de svenskspråkiga (29%), medan 40% av de svenskspråkiga jämfört med bara 20% av de finskspråkig bor i tätort på landsbygden eller i glesbygd. Skillnaderna mellan hur språkgrupperna har svarat kan alltså delvis på de olika behoven och levnadsvillkoren i den miljö där de bor.

Dessutom finns det skillnader ifråga om respondenternas ålder. I båda språkgrupperna utgör pensionärerna ungefär en tredjedel av de svarande, medan den yngsta åldersgruppen (under 35 år) utgör 28% av de finskspråkiga men bara 13% av de svenskspråkiga. Mer anmärkningsvärt är att 51% av de svenskspråkiga har universitets- eller högskoleutbildning, jämfört med 24% bland de finskspråkiga.

Pandemin och den personliga ekonomin

Ett genomgående drag i svaren är att man är mer orolig för den ekonomiska utvecklingen i samhället i stort än för den personliga ekonomin. Ett förståeligt undantag utgörs av dem som är långtidsarbetslösa eller permitterade.

Vår nutida konsumtionskultur anklagas ibland för att ha gjort shoppandet till ett slags surrogat för andra typer av rekreation och är en slags verklighetsflykt. Detta tycks inte i någon större utsträckning ha tillämpats under pandemin av dem som svarat på undersökningen. Uppmaningarna att undvika onödiga besök i butiker och köpcentrum har naturligtvis spelat in.

Att de svenskspråkiga under corona-pandemin i betydligt större utsträckning har konsumerat mindre och sparat mera än normalt behöver inte tolkas som ett uttryck för gnidighet. Det kan mycket väl handla om en försiktighet föranledd av det osäkra ekonomiska läget: när man inte vet hur länge det osäkra ekonomisk läget skall fortsätta och hur det går med ens egen arbetsplats, är det klokt att, när det är möjligt, lägga undan en slant för sämre tider.

Att svenskspråkiga är något mer benägna att tänka i dessa banor syns även gällande rädslan för att förlora arbetet. Den rädslan är inte särskilt utbredd, vilket kanske kan förklaras med att restriktionerna under pandemin drabbar de olika sektorerna inom näringslivet väldigt olika. Det är ändå intressant att det är färre bland de finskspråkiga som är rädda för att förlora jobbet än bland de svenskspråkiga. En tänkbar orsak är att procentuellt sett fler av de svenskspråkiga bor på mindre orter, där många påverkas av osäkerheten inom service-, turism-, hotell- och restaurangbranscherna.

Inom båda språkgrupperna säger sig ungefär 40% ha valt mer inhemska produkter under pandemin. Här finns en potentiell motsättning mot svaret att de flesta också har konsumerat mindre och sparat mera än normalt, eftersom inhemska produkter ofta kan vara dyrare än produkter tillverkade i länder med lägre lönekostnader. Att man säger sig ha valt mera inhemska produkter bör tolkas med viss försiktighet, eftersom jag kan tänka mig att svaret också handlar om vilken självbild man vill odla. Det är litet motsvarande som då man svarar på frågan om huruvida man lever mer hållbart än tidigare: ambitionen och de verkliga valen i vardagen går inte alltid hand i hand, vilket även empiriska undersökningar har visat.

Prioriteringar i den ekonomiska politiken

De finskspråkiga är i större utsträckning beredda att öka de offentliga utgifterna och höja skatterna. Utvecklingen från 2015 till 2020 bland den svenskspråkiga befolkningen har gått mot att i lägre grad efterfråga skattesänkningar och en minskning av offentliga utgifter, även om en större del av finlandssvenskarna fortsättningsvis föredrar det som man traditionellt brukar kalla en högerpolitik i ekonomiska frågor.

En starkare satsning på hälsovårdstjänsterna efterfrågas i betydligt högre grad av de finskspråkiga, medan de svenskspråkiga önskar prioritera skola och utbildning. Det här är intressant med tanke på att man ur dagspressen kan få ett intryck av att de svenskspråkiga konstant är kritiska till den service som erbjuds inom hälsovården – i synnerhet den svenskspråkiga servicen.

Vi svenskspråkiga har dessutom tillgång till ett relativt sett stort utbud av utbildningsplatser. Många aktörer som erbjuder utbildning på svenska på andra stadiet och på yrkeshögskole- och högskolenivån har svårt att fylla alla studieplatser. Å andra sidan kan ju behovet av satsningar på utbildning även vittna om att frågan om byskolornas och de lokala högstadiernas och gymnasiernas framtid engagerar många finlandssvenskar bosatta på mindre orter. Det är tydligt att i synnerhet de yngre ålderskategorierna som har eller i framtiden hoppas ha barn i skolåldern önskar satsningar på utbildning.

Åsikten att det bör satsas mer på utbildningen i vårt land kanske också speglar oron för att det goda utbildningssystem som vi har haft i Finland långsamt håller på att erodera. Den pedagogiska utvecklingen har gått mot en allt starkare betoning av studerandena som aktiva subjekt, som kritiskt söker kunskap, bedömer, utvärderar och själva utformar sina studier. Bakom de här i och för sig behjärtansvärda målsättningarna och vackra formuleringarna döljer sig ett samtidigt behov av att spara; att skära ned på närundervisning inte minst i yrkesutbildningen, att luckra upp lektionsgrupperna och tvinga fram en flexibilitet som riskerar leda till otrygghet och tunga krav på att de unga är tvungna att själva bära ansvar för beslut, vars följder ingen kan överblicka idag. I andra aktuella undersökningar påpekas att många gymnasieelever mår dåligt av den press och de krav som de dignar under. Prioriteringen av satsningar på utbildning kan alltså lika bra handla om en önskan om mer resurser för studiehandledning och fler skolpsykologer.

Överlåtelseskatten skulle de finskspråkiga i större grad vara beredda att höja (14%-5%): något som jordbrukare och småföretagare i allmänhet motsätter sig. Överlag kan man ana en större förståelse för företagarnas och jordbrukarnas behov bland de svenskspråkiga, vilket bland annat syns i att man förstår värdet av att en rörelse går i arv från generation till generation. Det här kan också hänga ihop med att den finlandssvenska befolkningen är mer stationär. Även om man har flyttat till större orter på grund av studier och jobb bor man vanligen fortsättningsvis i kusttrakterna, och upprätthåller starka sociala band till hembygden och släktingarna som bor kvar där.

En fråga där mäns och kvinnors svar skiljer sig är beredskapen att ta ett arbete på annan ort: män har uppenbarligen lättare att tänka sig att flytta eller pendla till arbetet. Eftersom motiveringarna inte efterfrågats skall man vara försiktig i tolkningen, men en tänkbar förklaring är att kvinnor ännu idag bär ett större ansvar för barn, hem och kanske också för äldre släktingar på hemorten. En annan fråga där skillnaden mellan könen är markant berör frågan om staten i nuläget borde spara eller stimulera. Hela 29% av kvinnorna vill inte ta ställning till påståendet, jämfört med endast 7% bland männen.

Värderingar

Ingendera språkgruppen anser att långtidsarbetslösa har sig själv att skylla för sin situation och båda håller i ungefär lika hög grad med om påståendet att välbärgade människor har svårt att sätta sig in i de fattigas situation (kring 40%). Detta ligger i linje med de resultat som Anu Kantola och Hanna Kuusela presenterade i sin uppmärksammade bok  Huipputuloiset – Suomen rikkain promille (2019), nämligen att de mest välbärgade uppvisar en brist på empati och inlevelseförmåga i hur de utsatta i samhället lever. Den här empatiklyftan upplevs enligt den nu aktuella undersökningen allra starkast av dem som är långtidsarbetslösa eller permitterade.

En reflektion som undersökningen väcker är att finlandssvenskarna verkar vara mer ”höger” då det gäller stöd till företag och önskemål om satsningar som ger högre nettoinkomster, men är mer liberala då det gäller värderingar. Men resultaten visar också att den här uppdelningen ingalunda är entydig.

Hos båda språkgrupperna finns det ett starkt stöd för uppfattningen att kvinnor har lika goda möjligheter som män att avancera i arbetslivet: 40-47% håller helt eller nästan helt med om påståendet. Det är dock värt att påpeka att kvinnor i betydligt större utsträckning är helt eller delvis av annan åsikt, vilket sannolikt bottnar i personliga erfarenheter och besvikelser. Männen har uppenbarligen svårare att upptäcka de hinder som fortsättningsvis försvårar kvinnors möjlighet att avancera i arbetslivet.

Olika generationers perspektiv på samhällsförändringen

Det har sagts att dagens medelålders generation är en av de första på länge som har orsak att vara oroliga för att deras situation och samhällsställning riskerar att bli sämre än föregående generations. Roger Eatwell och Matthew Goodwin nämner just rädslan för en relativ sänkning av levnadsstandarden som en av orsakerna till att människor dras till populistiska rörelser, vid sidan av den nostalgiska längtan tillbaka till en livsstil med värderingar, som man anser håller på att försvinna. (National Populism. The Revolt Against Liberal Democracy – 2018)

Dagens generation har enligt de svenskspråkiga bättre utbildningsmöjligheter (82%), bättre möjligheter att förverkliga sig själv (69%) och bättre möjligheter att nå framgång i livet oberoende av utgångspunkter (61%). Däremot ser man en försämring gällande tryggheten i samhället och förväntningarna om en trygg tillvaro som pensionär samt möjligheten till ett säkert arbetsförhållande och utkomst. Här är skillnaden mellan de yngsta och äldsta respondenterna markant: de yngre ser betydligt mörkare på möjligheten till en ekonomiskt tryggad och säker pensionärstillvaro. Den allra största försämringen ser man dock gällande ren levnadsmiljö och natur.

Tendenserna är de samma bland de finskspråkiga respondenterna, men skillnaderna i procent är inte lika stora. Däremot är det uppenbart att de långtidsarbetslösa och permitterade ser pessimistiskt både på utsikterna att få en tryggad utkomst såväl i yrkeslivet som under tiden som pensionär.

De yngre generationerna är mer beredda att förespråka höjningar av energi- och miljöskatter samt bil- och bränsleskatter än de äldre, vilket tyder på ett starkt ansvar för miljön. Åsikterna bland de yngre angående den ekonomiska politiken tycks emellertid gå i sär: bland dem under 35 år vill de flesta att staten både skall stimulera genom att sänka skatterna och att staten skall stimulera genom att öka de offentliga utgifterna. Huruvida det här är ett uttryck för en starkare polarisering av samhället, som många oroar sig för, är svårt att bedöma, men uppenbart är att diskussionen om huruvida politikerna skall trycka på gasen eller bromsen kommer att fortsätta.

Mer tid för självförverkligande eller för solidaritet?

Om arbetsveckan i framtiden skulle förkortas med 10 timmar skulle de svenskspråkiga tillbringa denna tid med familj och vänner, medan de finskspråkiga i större utsträckning skulle prioritera fritidsaktiviteter och hobbyer. En tänkbar tolkning av detta kunde vara att svenskspråkiga värdesätter sociala relationer mer än de finskspråkiga. Det är emellertid svårt att dra någon entydig slutsats på basen av svaren. Båda alternativen kan ju tolkas som ett uttryck för vårt behov av social samvaro, beroende på vilken typ av fritidsaktiviteter det handlar om och vilken roll samvaron med andra spelar i dessa aktiviteter och hobbyn. En tänkvärd iakttagelse med tanke på framtiden är att den yngsta ålderskategorin allra mest skulle prioritera hobbyn och fritidsaktiviteter (84%).

Det hade varit intressant om det i denna fråga om vad man skulle satsa en ökad fritid på hade funnits ett skilt svarsalternativ med föreningsliv, församlingsaktivitet och annat engagemang inom den tredje sektorn. Nu förblir det oklart om respondenterna har tolkat dessa som ”fritidsaktiviteter” eller inte. Finlandssvenskarna har ju traditionellt ansetts besitta ett starkt socialt kapital, inte minst genom ett starkt föreningsliv. Om den planerade reformen av social- och hälsovården förverkligas kommer kommunernas ansvarsområden och resurser att beskäras, vilket kan göra den tredje sektorn ännu viktigare än förr i lokalsamhället. Samtidigt kämpar många av föreningarna idag med svårigheter att rekrytera människor till förtroendeuppdrag och i synnerhet långvariga engagemang.

Det här brukar tolkas som en följd av samhällets individualisering, men det skall också ses som ett resultat av att många medelålders föräldrar slits mellan förväntningar och krav både från arbetslivet och från familjen. Om inte de yngre pensionärerna skulle vara beredda att satsa på förenings- och församlingsliv skulle många verksamheter helt torka in. Med tanke på framtiden ser jag det som ytterst viktigt att den tredje sektorn erbjuder möjligheter för människor att engagera sig för välbefinnandet i närområdet genom diakonala, ekologiska och kulturella insatser.

Det finns också en koppling mellan ett livskraftigt civilsamhälle och tilltron till samhället i stort. Samhällssolidariteten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna är en förutsättning för att medborgarna skall känna sig delaktiga i samhället och för att de skall vara beredda att genom att betala skatter och delta i demokratiska val bidra till det gemensamma goda och till solidariteten med de utsatta grupperna och individerna i samhället.

Björn Vikström

Skribenten är professor vid Åbo Akademi och tidigare biskop. 

Rapport

ENKÄTRESULTAT Såhär svarade finländarna

Vår ekonomi styrs av våra värderingar. Men hur ser finländarnas värderingar ut då det kommer till ekonomi, skatter och jobb på 2020-talet? Den här gången har vi ställt frågan till över 1300 finländare ur bägge språkgrupperna, och det visar sig att vi trots två olika modersmål ända tänker ganska lika i de flesta frågor. Det är ofta andra faktorer än språk som påverkar det vi finner viktigt.

Läs mer!