Svart kvinna håller upp plakat framför tusentals människor på Senatstorget.
Black Lives Matter demonstrationen samlade närmare 3000 deltagare. Foto: Jasmine Kelekay

Text: Jasmine Kelekay

Under de senaste veckorna har världen uppmärksammat Black Lives Matter-rörelsen och de hundratals demonstrationer som anordnats efter att den 46-årige afroamerikanska George Floyd kvävdes till döds av poliser i Minneapolis den 29 maj. Till skillnad från tidigare demonstrationsvågor som reaktion mot dödligt polisvåld gentemot svarta amerikaner, har Floyds död mobiliserat aktivism även utanför USA. Demonstrationer i solidaritet med Black Lives Matter-rörelsen har anordnats världen över, inklusive i Sverige och Finland. För oss i Europa är det inte enbart viktigt att förstå det historiska sammanhanget som har lett till denna utveckling i USA, utan vi behöver också förstå hur den strukturella rasismen tar sig uttryck här hemma. Detta stämmer även för oss i Svenskfinland.

En svart man i vit skjorta höjer näven på demonstration i Helsingfors.
Tusentals demonstrerade för Black Lives matter i Helsingfors. Foto: Jasmine Kelekay

I medierapporteringen om demonstrationerna brukar oroligheter, vandalism, och brinnande bilar stå i fokus. Även om det som sker under demonstrationerna är relevant för hur vi förstår läget, till exempel är det inte oviktigt att demonstrationer mot polisvåld blivit bemötta av ytterligare polisvåld, så riskerar det större sammanhanget att glömmas bort på grund av denna diskurs. Vi måste inse att det dödliga polisvåldet inte bara är en reflektion av den individuella polisens rasism eller en fråga om några rötägg inom en annars neutral institution. I stället måste vi förstå våldet som en dödlig manifestation av rasismens förankring i samhället. Tyvärr är Floyd bara en av en ofattbart lång lista svarta vuxna och barn, som har förlorat livet i händerna på poliser eller medborgargarden i USA. Bara inom de senaste månaderna har vi hört om lynchningen av den 25-åriga Ahmaud Arbery, som mördades av vita män då han var ute på en joggingtur i Brunswick i delstaten Georgia, samt mordet på den 26-årige Breonna Taylor, som sköts ihjäl av poliser när de stormade hennes hem i Louisville i Kentucky. I skrivande stund har nyheten om ännu en svart man som skjutits ihjäl av poliser i USA precis publicerats: Under veckoslutet sköts den 27-åriga fyrabarnspappan Rayshard Brooks till döds i Atlanta, efter att polisen kallats till en parkeringsplats vid en snabbmatsrestaurang, där Brooks hade somnat i sin bil. Enligt Washington Posts databas sköts 1,004 personer ihjäl av amerikanska poliser bara under 2019. Av dem som skjutits ihjäl av poliser mellan 2015-2019 visar statistiken att en disproportionerligt stor andel var afroamerikaner – 26.4% – jämfört med att deras andel utgör 12% av hela befolkningen. I praktiken betyder det att svarta amerikaner löper en ungefär tre gånger så stor risk att skjutas till döds av poliser än vita amerikaner. Enligt beräkningar är polisvåld den sjätte vanligaste dödsorsaken för unga svarta män i USA.

Ett strukturellt och historiskt fenomen

Då vi pratar om rasism i vardagen brukar vi ofta syfta på en sorts individuell rasism – vi pratar om rasistiska skällsord, våld och övrigt kränkande beteende på basen av hudfärg. Även om dessa former av rasism är alltför vardagliga och extremt skadande för personer som upplever dem, så representerar de bara toppen på det isberg som rasismen utgör. De är de mest synliga uttrycken och därför de enklaste att ta tag i. Men under detta finns en ännu större, mera djuprotad form av rasism som är ingrodd i våra samhällsstrukturer. Det är den vi syftar på då vi talar om strukturell rasism. I kontrast till individuell rasism kan strukturell rasism förstås som de aktiva, men ofta osynliga, handlingsmönster och processer som gynnar individer och grupper från den överordnade gruppen (det vita majoritetssamhället) och samtidigt utgör hinder för individer och grupper från den underordnade gruppen (rasifierade etniska minoriteter och invandrare). Dock är det inte enbart en numerär fråga om vem som råkar utgöra majoritetssamhället och vem som tillhör en minoritet. I Sydafrika, till exempel, är vita sydafrikaner numerärt en minoritet i landet, men de äger ändå majoriteten av landets politiska, ekonomiska och sociala resurser.

Strukturell rasism måste därför även förstås ur ett historiskt perspektiv. Det handlar alltså inte om att så kallade vita människor är överordnade på grund av att de råkar tillhöra majoritetsbefolkningen i ett samhälle, eller för att de råkar ha de bästa biologiska förutsättningarna för att etablera sig på toppen av den ekonomiska, sociala och politiska hierarkin. Att vita människor äger majoriteten av världens resurser, samtidigt som de är en minoritet bland världens befolkning, beror på att världens makt och resurser är ojämlikt fördelade som resultat av kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln. Det är inte en slump att de som rasifieras som icke-vita antingen kommer från eller har sina rötter i de forna kolonierna medan de som rasifieras som vita kommer från antingen Europa eller en av nybyggarkolonierna som USA. Kolonialismens omänsklighet berättigades med hjälp av rasideologier som definierade europeiska människor – samlade under benämningen ”vita” – som fundamentalt överordnade gentemot människor från övriga delar av världen som inte var vita. Detta möjliggjordes genom rasifiering, vilket syftar på processen genom vilken en grupp människors fysiska egenskaper som hudfärg, hårtextur, ansiktsdrag och kroppsformer förknippas till särskilda psykologiska och sociala egenskaper. Rasifiering måste då förstås som en historisk, social, och framförallt politisk process som mobiliseras för att påverka fördelningen av makt och resurser i samhället. Så även om raser inte är biologiskt verkliga så blir ”ras” en social verklighet genom rasifieringsprocessen. Européer är ju en heterogen grupp med olika utseenden, kulturer, språk, och religioner, men det var för att det var psykologiskt, socialt, ekonomiskt och politiskt gynnsamt som idén om vithet som en enande kategori utvecklades. Afrikaner – samlade under benämningen ”svarta” – karaktäriserades som bland annat mindre intelligenta och barnsliga, ociviliserade och vilda samt farliga och hypersexuella.

Demonstrant talar i megafon.
Black Lives Matter-demonsrationen i Helsingfors i juni 2020. Foto: Kimi Elias

Denna avhumaniserande konstruktion etablerades för att det var gynnsamt för att berättiga afrikaners behandling. Om de var ociviliserade och vilda så kunde kolonialismen berättigas genom att vita människor skulle civilisera afrikanen. Om de var mindre intelligenta och barnsliga så kunde man berättiga deras förtryck genom paternalism. Om de var farliga och hypersexuella så kunde man berättiga fysiskt och sexuellt våld mot dem. Genom tiderna har olika ideologiska verktyg använts för att legitimera denna konstruktion, såsom religion (läs: kristendomen), rashygien/rasbiologi och kultur.

Denna konstruktion möjliggjorde bland annat att den katolska kyrkan officiellt stödde den transatlantiska slavhandeln där svarta vuxna och barn kidnappades och transporterades över Atlanten, för att sedan säljas som lösöre och exploateras som obetalda arbetare på de amerikanska plantagerna. Denna konstruktion möjliggjorde att hela den afrikanska kontinenten okontroversiellt kunde fördelas mellan de europeiska stormakterna under Berlin-konferensen år 1884. Denna konstruktion möjliggjorde införandet av de så kallade Jim Crow-lagarna i USA och tillät medborgargarden att lättsinnigt lyncha svarta amerikaner utan konsekvenser. Denna konstruktion präglar än idag vårt samhälle och begränsar svarta människors likvärdiga tillgång till rättigheter, resurser och livschanser. Och det är denna konstruktion av svartheten och svarta människor som möjliggjorde George Floyds och så många andra svarta människors död i händerna på poliser och andra aktörer som allt för ofta kan vänta sig straffrihet. Många av oss är bekanta med sätten som den strukturella anti-svarta rasismen genomsyrat det amerikanska samhället i århundraden. Men det som kanske känns ännu mera obekvämt är insikten att den också finns här hemma i Finland.

Även i Finland

De nordiska länderna har ett rykte som enastående när det gäller social policy – de är välfärdsstater, de mest demokratiska, de mest jämlika och så vidare. Forskare har benämnt denna skildring av de nordiska länderna för ”nordisk exceptionalism”[i]. Denna exceptionalism är på många sätt en konsekvens av de gemensamma politiska utvecklingar som de nordiska länderna genomgått sedan andra världskriget. Idag hyllas de nordiska länderna då de toppar samtliga listor som världens lyckligaste, tryggaste, och ‘grönaste’ länder. De nordiska länderna positioneras ofta som en slags neutral mellanzon i världspolitiska frågor. Om USA är världens militära stormakt så är de nordiska länderna världens moraliska stormakt. Detta är både en bild resten av världen har men också en välkonstruerad självbild. Även om det finns mycket att vara stolt över så är det kanske ännu viktigare att vi inte låter denna självbild bli ett hinder för att bearbeta de sociala problemen som är ingrodda i våra samhällen. Samtidigt som vi toppar listan på de lyckligaste länderna, så närmar vi oss också toppen på självmordsstatistiken i Europa. Samtidigt som vi toppar listan på de mest jämlika länderna när det kommer till kön, så har vi också skyhöga siffror när det gäller våld mot kvinnor. Till den här myten om nordisk exceptionalism hör också en självbild om att nordiska länderna är färgblinda och därmed icke-rasistiska. Den självbilden är rotad i en illusion om att de nordiska länderna är fria från kolonialismens och den transatlantiska slavhandelns historiska arv. Men även detta är en illusion, om också en välbehållen sådan. Även om de nordiska länderna aldrig klarade av att etablera sig som koloniala stormakter så var det inte på grund av en brist på försök. Danmark var den mest framgångsrika kolonialmakten i Norden, men Sverige etablerade också kolonier i både Afrika och Amerika.

Forskaren Holger Weiss, professor i allmän historia vid Åbo Akademi, har undersökt Sveriges delaktighet i kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln. Under 1600-talet medverkade Drottning Kristina och den svenska staten till grundandet av Svenska Afrikanska Kompaniet. De etablerade Svenska Guldkusten, som kolonin i nuvarande Ghana hette, och byggde handelsposten och slavslottet Carolusborg. St. Barthélemy, den ”svenska slavön” i Karibien, visade sig till all förfäran ha en olämplig terräng för den sorten av plantageslaveri som vart så lönsamt i USA. Då blev huvudstaden Gustavias naturliga hamnar i stället öns största resurs och kolonin St. Barthélemy omvandlades till en medelpunkt för den inter-amerikanska slavhandeln. Förutom att svenska företag exploaterade förslavade arbetare så gynnades Sveriges ekonomi också av slavhandeln på andra sätt. Den svenska järnindustrin, till exempel, byggdes upp på basen av slavhandeln då svenskt järn användes för allting från byggandet av brittiska slavskepp till handbojorna som användes på förslavade afrikaner, till verktygen som användes på plantagerna i olika delar av Amerika. Lokala industrier byggdes på råvaror som socker, som hade producerats på slavplantager i Karibien.

Besökare välkomnas på tre språk till staden Gustavia: svenska, engelska och franska. Foto: Wikimedia commons

Även när Sveriges andel belyses brukar finländare snabbt påpeka att Finland ändå inte borde anses som delaktiga på grund av att Finland inte blev ett självständigt land förrän efter att slavhandeln avskaffades och kolonialismens glanstid var över. Dessutom var ju Finland också offer för både Sveriges och senare Rysslands koloniala utspel. Finlands historiska roll är klart komplicerad, men att använda dessa argument för att avfärda anklagelser om rasism idag är ett uttryck för vad antropologen Anna Rastas har kallat för ”finländsk exceptionalism”[ii]. Detta syftar då på det sätt som vi i Finland använder vår unika historia för att etablera en självbild som ännu mera exceptionella jämfört även med resten av Norden. Men verkligheten är ju att eftersom Finland var en del av det svenska kungariket så var Finland också en del av slavekonomin. Dessutom gynnades Finland av kolonialismen på flera andra sätt. Finländare gav sig ut och bosatte sig i både svenska och andra europeiska kolonier runtom i världen. Finländska missionärer gav sig ut för att ”civilisera” de ociviliserade andra, medan finländska affärsmän byggde sina rikedomar genom den koloniala marknaden. Finländska företag och industrier etablerades tack vare den transatlantiska handeln. Och även i Finland institutionaliserades den koloniala skildringen av vitheten som det goda och naturligt överordnade, medan svartheten konstruerades som det onda och naturligt underordnade. Förutom Finlands andel i den europeiska kolonialismen så utövades också koloniala projekt i hemtrakterna i och med koloniseringen av Sápmi – det vill säga samernas historiska bosättningsområde. Även om tvångsförflyttningen av samerna inte var lika dödlig och fysiskt våldsam som det var för Amerikas urfolk, så har processen beskrivits som ett kulturellt folkmord. Detta berättigades också genom rasifieringen av samer som ociviliserade och därmed underordnade.

Som jag ser det är det historiska sammanhanget viktigt av två orsaker. För det första så måste vi ta itu med vårt koloniala förflutna och den förvrängda självbilden vi ofta gömmer oss bakom. Bara genom att bearbeta detta på ett ärligt sätt kan vi börja bryta ner den så kallade vithetsnormen i samhället. Den andra orsaken är att vi måste förstå den historiska kontinuiteten när det gäller anti-svart rasism för att förstå de strukturella mönstren vi ser idag. I Finland samlar vi inte etnisk jämlikhetsdata och därmed är det svårt att redovisa för de olika sätten på vilka strukturell rasism tar sig uttryck i vårt samhälle. Men forskningen har alltmer börjat lyfta fram strukturell rasism i Finland. I rapporten Being Black in the EU, som sammanställdes av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) år 2018, framkom det att Finland var det mest rasistiska landet bland länderna i studien. Hela 63% av de intervjuade medgav att de upplevt rasistiska trakasserier inom de senaste fem åren, jämfört med 21% av respondenterna i Storbritannien.

Enligt europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI), som år 2019 gav ut sin femte rapport om Finland, håller rasismen och hatretoriken i Finland på att öka. Detta inte minst då etablerade partier som Sannfinländarna med jämna mellanrum gör rasistiska utspel mot invandrare och rasifierade minoriteter. Senast för två veckor sedan uteslöts Sannfinländarnas Ano Turtiainen från riksdagsgruppen efter en kontroversiell rasistisk tweet om den avlidna George Floyd. Samtidigt har flera andra Sannfinländska politiker, inklusive nuvarande partiledare Jussi Halla-Aho, åtalats för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid. Trots detta blev Halla-Aho inte bara vald till Sannfinländarnas partiledare, han fick också flera personliga röster än någon annan under det senaste riksdagsvalet år 2019. Samtidigt slog han rekordet för flest personliga röster i Helsingfors valkrets. Det vore en underdrift att säga att rasismen är normaliserad i Finland.

Människor demonstrerar.
Black Lives Matter-demonstrationen i Helsingfors i juni 2020. Foto: Kimi Elias

En färsk utredning från DO visar att diskriminering mot finländare med afrikansk bakgrund är ett vardagligt fenomen. Rapporten lyfter särskilt fram hur rasism och diskriminering upplevs inom olika institutioner. Av de 286 personer som deltagit i utredningen angav 67% att de upplevt rasism inom skolvärlden, medan 60% angav att de upplevt diskriminering eller rasism i arbetslivet. Nästan hälften av de intervjuade uppgav att de upplever rasistiska incidenter minst en gång i månaden, och var femte uppgav att hen blivit utsatt för etnisk eller rasprofilering av poliser eller väktare. Den sista punkten stöds också av resultaten från projektet The Stopped – Pysäytetyt som utrett hur etnisk profilering utövas och upplevs i Finland. Även om etnisk profilering är olagligt i Finland så visade projektet att det är allmänt i praktiken. Romer, svarta och personer med bakgrund i Mellanöstern blir disproportionerligt stoppade vid Finlands gränser, vid ID-kontroller, trafikkontroller, i butiker eller på gatan. Detta är ett uttryck för hur rasifierade människor allmänt misstänkliggörs i samhället. Även om det inte ofta brukar resultera i dödligt våld på samma sätt som i USA så finns det kulturella underlaget för samma problem i Finland. För att verkligen kunna ta itu med rasismen i Finland måste vi därför förstå rasismen som strukturell och inte bara individuell. Annars riskerar vi att inte kunna göra egentliga framsteg.

Vi finlandssvenskar är unikt positionerade genom vår kulturella koppling till både Finland och Sverige och därmed deras historiska arv. Men denna unika historia och position kan – och borde – också användas som en resurs för arbetet för ett mera jämlikt Finland. Finlandssvenskar är unikt positionerade bland minoriteterna med officiell status i Finland. Även om finlandssvenskar upplever diskriminering så rasifieras de som vita och upplever därför inte rasism såsom till exempel romer och samer. Men på grund av att finlandssvenskar ändå har minoritetsupplevelsen i Finland så borde de också ha en kapacitet för förståelse och empati för andra grupper som möter barriärer i samhället. Därför borde finlandssvenskar ha ett särskilt  intresse för att ta itu med de komplexa strukturella ojämlikheter vi ser i Finland idag, i stället för att använda vår minoritetsstatus som en sköld mot anklagelser om rasism. Andra minoriteter, som till exempel afrofinländare, har ingen officiell minoritetsstatus vilket betyder att vi inte ens har samma skydd och rättigheter som de historiska minoriteterna.

Jag har också upplevt att man i finlandssvenska kretsar ofta avfärdar rasismen som ett mindre relevant problem, för att Svenskfinland är mera homogent (läs: vitt). Men bristen på mångfald betyder ju inte att det skulle förekomma mindre rasism, utan snarare att det finns ännu färre resurser och förståelse för de som utsätts för rasism. Dessutom osynliggör denna diskurs rasifierade finlandssvenskar på ett sätt som leder till ett extra lager av marginalisering för oss som redan navigerar i majoritetssamhället som ”dubbelminoriteter”. Finlandssvenskar är därför i en unik position – och har därmed en unik skyldighet – att mobilisera sitt privilegium som vita och som en etablerad minoritet för att arbeta för ett mera jämlikt Finland i solidaritet med andra minoriteter.

Att bryta ner vithetsnormen: 3 aktiva åtgärder

För de flesta vita människor kan det vara svårt att lära sig om strukturell rasism. Eftersom det ofta är den individuella rasisten som betonas – bilden av den hatiska, våldsamma, extrema rasismen – så är det inte svårt att förstå att det är obekvämt att förknippas med eländet som rasismen förorsakar i världen. Dock är det viktigt att inte falla för den vita skörheten – när personer som tillhör vithetsnormen i samhället ställer sig i försvarsposition och inte vill acceptera det som sägs. Denna skörhet är kopplad till den så kallade ”vita skulden” som många vita människor kan känna över tanken om att de kan vara delaktiga i rasifierade människors förtryck. Men i grund och botten är den strukturella rasismen baserad på att samhället är uppbyggt på ett sätt där en befolkningsgrupp gynnas på en annan befolkningsgrupps bekostnad. Därför är det viktigt att vita människor, i stället för att fastna i de obekväma känslorna, vågar ta itu med de oförtjänta privilegier de givits tack vare samhällsstrukturerna som byggts på basen av kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln. Egentligen är det på grund av att vita människor har dessa privilegier, som det är så viktigt att just vita människor också engagerar sig i antirasismen. Det är vita människors skyldighet att utbilda sig själva om rasismens historia, dess samtida uttryck och de åtgärder som vita människor kan ta.

Här är tre förslag på startpunkter för en aktiv antirasistisk praxis:

1. Självutbildning

På grund av det privilegium som vita människor har i samhället så har de flesta ingen kunskap om rasism. När man inte upplever det själv så ser man inte hur den uttrycker sig i vardagen. När man gynnas av samma strukturella upplägg som skapar barriärer för andra är det svårt att förstå att rasismen skapar ojämlika livschanser. När man lever i en kultur där vitheten representeras som synonym för mänskligheten är det svårt att förstå att även vita människor är rasifierade – som vita. Men det är också på grund av dessa privilegier som det är viktigt att vita människor tar på sig ansvaret för självutbildning kring rasism. Det är inte rasifierade personers ansvar att undervisa vita människor om förtrycket vi upplever eller förklara varför vi är förtjänta samma värdighet och livschanser som vita. Rasifierade personer måste redan arbeta hårdare för att uppnå många av de saker som vita människor upplever sig vara berättigade till. Det kräver en enorm mängd tid och energi att bearbeta och motarbeta rasismen vi upplever i våra vardagliga liv. Därför är det inte rasifierade människors ansvar att dessutom utbilda vita människor. Som tur finns det idag en lång rad litteratur och andra resurser för att påbörja detta arbete. Här är en lista på några av dem:

Antirasistiska Akademin erbjuder en rad gratis resurser, inklusive en lista på viktiga begrepp och tillgång till deras publicerade böcker Vardagens Antirasism och Antirasistisk Ordbok.

Ruskeat Tytöt är en mediaorganisation startad av bruna finländare för bruna finländare. På deras hemsida kan man läsa artiklar, bloggar, och lyssna på poddar som berör rasifierade människor i Finland. Grundaren Koko Hubaras essäsamling Bruna Flickor finns även översatt till svenska.

Teskedsorden är svensk ideell organisation som arbetar för ett öppet samhälle och mångfald genom skolprojekt, utbildning och opinionsbildning.

Podden Kan vi prata om vithet är en samtalspodcast med Lovisa Fhager Havdelin och Barakat Ghebrehawariat. Podden lyfter frågor om vithet, maktstrukturer och hur alla som vill kan vara möjliggörare av förändring.

Böcker:

White Fragility av Robin DiAngelo
Why I no longer talk about race with white people av Reni Eddo
Understanding everyday racism av Philomena Essed
Att motverka rasism i förskola och skola av Emma Arneback och Jan Jämte
Vit, svart eller brun – handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg av Kitimbwa Sabuni

2. Aktiva åtgärder i vardagen

När man väl vet bättre så ska man också göra bättre. Det är viktigt att inte bara bli teoretiskt insatt i rasismen utan att också agera utifrån det man lärt sig. Ett misstag som många gör när de tänker på rasism är att fördela människor i antingen kategorierna ”rasist” eller ”icke-rasist”. För det första konstruerar denna kategorisering rasismen som en personlig egenskap i stället för ett tankesätt eller agerande. Och för det andra så skildrar det återigen rasismen som en individuell sak. Men om vi förstår rasismen som strukturell så måste vi också förstå antirasismen som en process. Det handlar om att aktivt bearbeta sina egna internaliserade rasistiska föreställningar men också att ta aktiva antirasistiska åtgärder i vardagen. Vi kanske inte kan omvandla samhällsstrukturerna på en gång, men vi kan alla ta steg för att försöka se till att vi inte upprätthåller rasismen inom våra sociala förhållanden, på arbetsplatsen, i offentliga rum etc. Det gäller att aktivt ifrågasätta och höja våra röster när vi ser rasism omkring oss. Det gäller att utforska olika sätt som vi aktivt kan göra våra arbetsplatser, skolor, och institutioner mera inkluderande och jämställda. I samband med de tips som listades ovan, så kan man också anlita experter som erbjuder utbildningar och konsultationer i hur man kan utöva aktiva åtgärder.

3. Stöd antirasistiska aktörer

Sist men inte minst är det viktigt att stödja de aktörer som redan ägnar sig till antirasistiskt arbete. Vi har alla olika förutsättningar och möjligheter att engagera oss i dessa frågor och alla kan inte göra allting hela tiden. Dessutom kan det kännas som att man som vit person inte är riktigt säker på vad eller hur man borde göra även om man vill stödja antirasistiska kamper. Då är ett enkelt men också viktigt sätt att helt enkelt stödja andras arbete. Detta är speciellt viktigt när det gäller antirasistiskt arbete som utförs av rasifierade personer, grupper, och organisationer. De är ofta överbelastade och underbetalda. Det mesta antirasistiska arbetet görs ideellt och vid sidan av andra jobb och ansvarsområden. Av organisationer som arbetar med jämlikhet är ofta antirasistiska organisationer – och speciellt de som grundas och drivs av rasifierade personer – underfinansierade. Då är finansiellt stöd en viktig antirasistisk tillsats. Om du vill stödja Black Lives Matter-rörelsen i USA kan du donera till dem direkt eller stödja en av de många andra organisationer som stöder deras arbete genom bland annat fonder för polisvåldets offer, borgenfonder för demonstranter och andra initiativ som stöder svarta amerikaner. Det är också viktigt att stödja lokala organisationer i Europa, i Norden, och i Finland som arbetar med antirasism. I Finland kan man till exempel stödja Anti-Racist Forum, Ruskeat Tytöt, och flera andra initiativ som grundats av rasifierade finländare för att arbeta för ett mera jämlikt samhälle.

Texten uppdaterad 8.7.2020

Porträtt på människa.
Jasmine Kelekay. Foto: UCSB

Skribenten är doktorand i sociologi vid University of California, Santa Barbara och gästdoktorand vid Centrum för Mångvetenskaplig Forskning om Rasism (CEMFOR) vid Uppsala Universitet samt Kriminologiska institutionen vid Stockholms Universitet. Hennes forskning berör frågor om relationen mellan rasifiering och kriminalisering, med fokus på konstruktioner av svarthet, institutionaliserad rasism mot afrikanska diasporagrupper, samt de sätt på vilka dessa grupper skapar och utövar motstånd mot rasism. 

 

 

 

 

 

[i] Habel, Ylva, Tobias Hübinette, and Mekonnen Tesfahuney samt Jallow. ”Granska dom mot svart skolpojke.” Svenska dagbladet 11 juni (2011): A5.

[ii] Rastas, Anna. ”Reading history through Finnish exceptionalism.” In Whiteness and postcolonialism in the Nordic Region, pp. 101-116. Routledge, 2016.