Harry Lunabba: Hur familjer i Svenskfinland upplevde och hanterade första vågen av coronapandemin

Det finns mycket som tyder på att man i Finland kan vara rätt nöjd över hur vi hanterat den första vågen av coronapandemin. I dagsläget har man kunnat konstatera att restriktionerna och de olika åtgärderna för social distansering gett önskad effekt. Finlands sjukvårdskapacitet har inte varit hotat en enda gång. Trots fadäserna beträffande anskaffningen av skyddsutrustning kan man med fog konstatera att läget är under kontroll och antalet döda och smittade i internationell jämförelse har varit på en rimlig nivå.  Antalet smittor har också stadigt börjat minska sedan medlet av april och samhället har börjat öppna upp igen.

Tankesmedjan Agenda frågade tusen finlandssvenskar hur de upplevde coronavåren. Harry Lunabba, forskare vid Helsingfors universitet, analyserade resultaten ur barnfamiljernas perspektiv. Läs hela rapporten.

Man kan dessutom konstatera att det råder en ganska utbredd förnöjsamhet över hur man hanterat den första vågen av pandemin i Finland.

Optimism och framtidstro präglar också till stora delar det intryck man får av tankesmedjan Agendas enkätstudie, som samlade ihop 1003 respondenter från Svenskfinland. De flesta uppger sig varit framgångsrika i omorganiseringen av vardagen både i fråga om det egna arbetet, men likväl då det kommer till att bygga upp rutiner och strukturer för barnens distansundervisning. Familjer, föräldrar, skolor och arbetsplatser har alla visat prov på både flexibilitet och förnyelseförmåga att ta i bruk digitala verktyg och ställa om sig till en ny situation där det mesta går på distans.

Men likaväl kan man också säga att vi befinner oss i ett läge då vi ännu inte riktigt vet vad som kommer att bli pandemins reella inverkan på familjers liv. I denna text ämnar jag ta fasta på tre aspekter med hänvisning till enkätens resultat som jag ser anledning att uppmärksamma både i konsekvensbedömningen av den första vågen, men också i fråga om hur man hanterar pandemin framöver.

Familjer är inte standardiserade enheter

Klyschan om att vi alla sitter i samma båt har spridits runt aktivt, framförallt i början av pandemin, men det finns anledning att ifrågasätta hur berättigat det är att hävda att alla familjer möter sammaslags utmaningar. De familjebåtar som ridit ut den första coronavågen har nämligen väldigt varierande utrustning och det finns också stora ojämlikheter mellan olika besättningar och passagerare.

Det som framförallt sticker ut i de öppna svaren, där man frågat efter erfarenheter av distansarbete då man haft barnen hemma, är att barnens ålder är en alldeles avgörande faktor i fråga om hur familjelivet utformat sig. Grundregeln är att de äldre barnen i större utsträckning reder sig själva då det kommer till distansundervisning, medan barn i lägre klasser och på daghem behöver mera närvaro av en vuxen. Variationerna handlar dock inte bara om ålder, utan även barn med specialbehov kan vara en stor utmaning för en familj. Kontrasterna i familjens erfarenheter är därför märkbara, där vissa finner erfarenheten av distansundervisningen som mycket positiv, medan andra har haft stora svårigheter att få arbete och skola att gå ihop.

 ”Det fungerade inte alls. Barn under skolåldern behöver konstant underhållning och barn i skolåldern behöver hjälp hela tiden.”

 ”Enkelt för barnen är redan i tonåren.”

Utmaningarna blir framförallt påtagliga i familjer med bara en förälder. Många ensamförsörjare rapporterar hur de har känt sig otillräckliga i sitt föräldraskap. Det är inte bara undervisningen eller dagvården som ställer till med utmaningar, utan även matlagning blir en utmaning om man inte har någon att dela detta ansvar med.

 ”Utmanande. Man känner sig som en dålig förälder att inte kunna ge den uppmärksamhet barnet behöver.”

”Inget vidare, svårt att räcka till för båda.”

”Barnens skolgång har varit svår att hålla koll på, speciellt det ena barnet som behöver specialundervisning har halkat efter (barnet får delvis ännu närundervisning). Jag har 3 barn i mycket olika åldrar, så det är utmanande. Eftersom de är hemma måste man laga mat mer och sköta mer hushållsarbete, samtidigt som man ska jobba.”

Utöver barnens ålder och antalet föräldrar i hushållen utgör också arbetssituationen något som kan betecknas som en faktor som försätter familjer i olika positioner. Alla föräldrar har inte samma möjligheter till distansarbete. Av samtliga svaranden uppgav 22 procent att de inte har möjlighet att jobba på distans, vilket försätter olika familjer i olika situationer.

Ena eller båda föräldrars permittering eller uppsägning är också en omställning som drabbar familjer väldigt olika. I enkäten framgår det att för vissa familjer har en permittering kommit som en lättnad för att få familjepusslet att gå ihop. Men permitteringar som blir långvariga, liksom uppsägningar, innebär en stor osäkerhetsfaktor för familjer.

Det framgår också i enkäten att familjer också förhåller sig väldigt olika till smittorisken. I fall det finns en person i familjen som hör till en riskgrupp innebär detta en omställning för alla familjemedlemmar i familjen. Det är antagligen familjer där barn tillhör riskgrupper som också ställer sig mest kritiska till att skolorna öppnades, samtidigt som dessa familjer, av allt att döma, har det största behovet att få avlastning med barnvården. Därav finns det indikationer på att den problematik som kan förknippas med pandemin hopar sig bland vissa utsatta grupper och familjer.

Tidsperspektivet är avgörande i bedömningen av pandemins konsekvenser

Man kan fråga sig i vilken utsträckning den till stora delar positiva tonen i samhället utgörs av att man i vidare utsträckning uppfattar pandemin och dess konsekvenser i ett relativt kort tidsperspektiv? Många familjer har anpassat sig till rådande omständigheter och gjort sina bedömningar i den tron att det handlar om en tillfällighet som varar under våren. När man inte heller i övrigt under våren kunnat observera några märkbara skador i samhället blir bedömningen kanske också därför överoptimistisk?

Men hurdan blir bedömningen om man betraktar pandemins och undantagstillståndets konsekvenser i ett längre tidsperspektiv? Anmärkningsvärt är, att då respondenter bedömer coronavirusets hot mot ekonomin, så är det över hälften av respondenterna som uppger att de inte ser sin egen ekonomiska situation som hotad. Samtidigt uppger över 90 procent av de svarande att de ser ekonomin för Finlands befolkning som delvis eller mycket hotande.

Denna paradox kan ha en förklaring i hur människan tenderar att uppfatta sig själv i relation till andra. Respondenterna i enkäten tenderade också vara i större utsträckning bekymrade över sina anhörigas hälsa än den egna hälsan. En annan möjlighet till motstridiga bedömningar om ekonomi är att man bedömer sin egen situation på kort sikt, medan man betraktar den allmänna ekonomiska situationen i ett längre tidsperspektiv.

En annan iakttagelse är att trots att man i familjer ofta gör en bedömning att man hanterat de aktuella omställningarna i regel bra, finns det en stor grupp människor, hela 43 procent, som uppgivit att det har varit svårt att ställa om vardagen för distansarbete. Tillfälliga svårigheter och svackor kan i viss utsträckning släta ut sig själv ifall man återupptar normalläget relativt snabbt. Samtidigt finns det risk att svårigheterna och svackorna fördjupas om undantagsläget drar ut på tiden.

Tid påverkar med all sannolikhet också hur olika familjer förhåller sig till olika restriktioner. Regeringen får i regel ett högt betyg för hur de hanterat pandemin, både då det kommer till beslut om begränsningar, men också i fråga om i vilken takt man börjat öppna upp samhället igen. De största meningsskiljaktigheterna tycks vara i förhållningsätten till att öppna skolorna för de sista veckorna under vårterminen. Att öppna skolorna har ett knappt stöd bland majoriteten av familjerna, men det finns en betydande andel familjer som, av statistiken att bedöma, gärna skulle ha återvänt till skolan först på hösten.

Det finns tydligen beredskap att ge avkall på sina friheter och att restriktioner respekteras, men ifall begräsningar blir utdragna blir bedömningar av deras nödvändighet och ändamålsenlighet troligen en annan. Därav är det avgörande att man tar hänsyn till tid både då det kommer till konsekvensbedömningar, men också i planeringen av framtida åtgärder och restriktioner.

Behov för uppsökande verksamhet och flexibilitet

Det finns en utmaning med representation i enkätstudier och denna utmaning är framförallt påtaglig då det kommer till grupper som kan antas vara utsatta. Till exempel bland svarande barnfamiljer är uppskattningsvis andelen ensamförsörjarfamiljer bara sex procent, medan man beräknar att deras andel av alla barnfamiljer i Finland är över 20 procent. Man kan tänka sig att personer som befinner sig i en utmanande livssituation är mindre benägna att svara på enkäter, framförallt om man tampas med tidsutmaningar eller utmaningar med den egna orken.

Fastän det för stunden inte finns några entydiga uppgifter om att pandemin och restriktionerna skulle ha drabbat familjer särskilt hårt, kan man anta att man ännu inte har en klar och heltäckande uppfattning om läget. Sociala problem tenderar att ha en längre inkubationstid än de flesta virus och det kan dröja innan vi ser vilka spår undantagstillståndet och pandemin lämnar efter sig.

För att analysera hur olika familjer drabbas av pandemin bör man, utöver webbenkäter, samla information genom mera uppsökande metoder och riktade insatser. Helhetsbilden kommer troligen att klarna delvis under hösten, ifall skolorna hålls öppna. Men, det skulle finnas fog för att utöka insatser för uppsökande verksamhet både i bedömningen av pandemins konsekvenser, och framförallt i fråga om att erbjuda stöd till utsatta familjer och grupper. Webbtjänster kan säkert i viss utsträckning möta vissa stödbehov, men det finns också anledning att erbjuda hembesök och mottagning, framförallt till familjer som tillhör riskgrupper eller där barnen och ungdomarna har uteblivit från skolan eller daghem. Särskilda insatser borde framförallt riktas till de barn som missat besök på mödra- och barnrådgivningen under våren.

Med hänsyn till att olika familjer drabbas på olika sätt av pandemin och undantagstillståndet finns det överlag ett behov av att bemöta dessa olikheter med flexibla stödformer. Det finns skäl att utreda och tillgodose möjligheter för daghem och skolor att erbjuda småbarnspedagogik och undervisning flexibelt också till de barn och familjer som inte kan anpassa sig till de generella anvisningarna. I en eventuell situation där skolor tvingas stänga bör man kunna erbjuda alternativ till de barn som inte kan anpassas till distansundervisning. Likaväl bör det finnas möjligheter för distansundervisning för de familjer som inte kan delta i skolundervisning i ett läge där smittorisken är överhängande.

Sammanfattning

Den helhetsbild man får från enkäten är att familjer har hanterat och anpassat sig väl till pandemin och undantagstillståndet. Familjer är också i regel positivt inställda till hur situationen hanterats av beslutfattare och myndigheter. Det framgår samtidigt att familjer har påverkats olika av pandemin och de restriktioner som pandemin gett upphov till. Barnens ålder är en avgörande aspekt som påverkat på hur man lyckats styra upp vardagslivet i familjer. Yngre barn tenderar att kräva mera tid av föräldrar vilket påverkar föräldrars förutsättningar till distansarbete. Det finns också variationer i hur mycket stöd äldre barn behöver från sina föräldrar. Vissa utmaningar nämndes framförallt i familjer med barn med specialbehov. Föräldrarnas arbetssituation, liksom huruvida man bor i parförhållande, har också en betydelse för hur familjer upplevt vardagen.

Även om helhetsintrycket är att de flesta lyckats väl med att anpassa sig till undantagstillståndet, har en tydlig majoritet av föräldrar upplevt det svårt att kombinera distansarbete med att ha barnen hemma. Därav kan man anta att denna påfrestning också kommer att prägla familjers välmående ifall restriktioner och stängning av skolor samt daghem blir långvariga. Tidsperspektivet är en avgörande aspekt, som måste tas i hänsyn i såväl bedömningen av konsekvenser, men också i hur man lägger upp restriktioner under ett eventuellt kommande undantagstillstånd.

I och med att familjers situation och utmaningar varierar måste stödverksamheten kunna erbjudas flexibelt. Överlag bör åtgärder planeras med den utgångspunkten att familjer drabbas på olika sätt både av smittorisken, som av eventuella kommande restriktioner.

 Skribenten är universitetslektor i socialt arbete och barn- och ungdomsforskare vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.