Axel Hagelstam: Coronaepidemin ur ett beredskapsperspektiv

Lagstiftning och politisk handlingsförmåga

Beredskapslagen, som stiftades 2011, har fått utstå en del kritik redan innan den togs i bruk för första gången den 17 mars detta år på grund av coronakrisen. Bland annat har lagen ansetts vara för lång och detaljerad, alternativt för drakonisk, för att riksdagen skulle kunna godkänna en snabb aktivering då läget är hotande. Lagen har också ansetts vara för tungrodd för att kunna tillämpas i praktiken, eller så har man varit orolig för en eventuell inverkan på Finlands kreditvärdighet ifall lagen aktiverades.

Tankesmedjan Agenda frågade tusen finlandssvenskar hur de upplevde coronavåren. Axel Hagelstam, specialsakkunnig vid Försörjningsberedskapscentralen, analyserade resultaten ur ett beredskapsperspektiv. Läs hela rapporten.

Beredskapslagen är förvisso omfattande och detaljerad, men under pågående kris har en stor del av denna kritik kommit på skam. En fördel med beredskapslagen är att den kan aktiveras paragraf per paragraf istället för som en helhet. Aktiveringen kan också begränsas geografiskt, det vill säga lagen kan aktiveras för en del av landet, istället för att automatiskt gälla i hela landet. Denna flexibilitet kom väl till pass. Riksdagen godkände i rask takt propositionen om att aktivera delar av beredskapslagen för att kunna stävja smittspridningen.

Den politiska beslutsamheten och enigheten kring aktiveringen av beredskapslagen var större än väntat. Myndigheter på såväl nationell som kommunal nivå kunde trots tidspress och avsaknad av tidigare erfarenhet rätta sig efter bestämmelserna och förverkliga specialarrangemang överraskande snabbt.

Begränsningarna, som med fog upplevdes av många som obehagliga och till och med orättvisa, verkar ändå ha accepterats av en majoritet av befolkningen som nödvändiga och befogade för att begränsa smittspridningen. En viktig aspekt med beredskapslagen är att den alltid aktiveras tillfälligt och en förlängning måste likaledes godkännas av riksdagen. Justitiekanslern övervakar om de rådande omständigheterna berättigar till undantagsförhållanden.

 Skolan en kritisk samhällsfunktion

En viktig lärdom av den pågående coronaepidemin är att tillgången till arbetskraft inte kan tas för given i kristid. Ett plötsligt och märkbart bortfall bland personalen kan lamslå ett företag eller en myndighet och orsaka omfattande störningar i verksamheten. Detta kan snabbt få allvarliga följder om det handlar om en samhällskritisk funktion såsom el-, värme- eller vattenförsörjning, IT- eller finanstjänster, sjukhus, äldrevård etc.

Det är dock inte bara coronasmittan som kan orsaka personalbortfallet. Också beslutet om att stänga skolor och daghem, som fattades av regering och riksdag i medlet av mars, ledde till att många blev borta från jobbet. Då skolorna och daghemmen stängdes stod det klart att många föräldrar inte kunde ta sig till arbetet eftersom de var tvungna att stanna hemma och sköta sina barn. Effekten var densamma som vid sjukskrivningar och många företag fick allvarliga problem med att upprätthålla sin verksamhet. Situationen underlättades till en del av utökade möjligheter till distansarbete, särskilt efter att den plötsliga ökningen i efterfrågan på bredband och säkra VPN-kontakter (Virtual Private Network)  tillfredsställts, men det finns också mycket som inte skötas på distans.

Som många respondenter har påpekat var distansundervisningen påfrestande för föräldrar, som inte bara var tvungna att handleda eleverna, utan även stå för markservicen: lunch, mellanmål och rastövervakning. Påfrestningen leder lätt till en känsla av otillräcklighet då man varken sköter sitt arbete eller sitt föräldraskap ordentligt. Flexibel arbetstid kan vara till viss hjälp, men då krisen drar ut på tiden tar orken slut. Alla har heller inte möjlighet till distansarbete, utan är tvungna att föra barnen till skolan. För deras del var påfrestningen istället relaterad till ökad smittorisk. Allra värst var detta för föräldrar med barn som hör till en riskgrupp.

I inledningsfasen beslöt regeringens att bara tillåta barn till anställda inom kritiska sektorer att fortsätta i skolan, för att minimera smittorisken för dessa. Tanken var helt korrekt ur ett kontinuitetsperspektiv, men den stötte på kravet om jämlik behandling. Inte heller definitionen på kritiska sektorer och vilka arbetsgivare som kan räknas höra till dessa är enkel. Coronakrisen har gett oss många saker att fundera på, och skolans roll i en krissituation är en av dem.

Ökad användning av digitala lösningar – ökad cybersårbarhet

I samma skede som skolorna stängdes utfärdades också allmänna rekommendationer på att distansarbeta om möjligt. För många är distansarbete redan ett etablerat arbetssätt, men mestadels som komplement till kontorsarbete. När samhället stängdes ner och distansarbete i ett slag blev regel istället för undantag ökade behoven av tillförlitligt bredband och säkrade nätkontakter enormt. Det var dessutom inte bara distansarbetet, utan också det sociala umgänget och handeln, som plötsligt flyttade till nätet som en följd av restriktionerna. Nätoperatörerna hade svårt att hänga med och för att trygga överföringskapaciteten sänkte bland annat direktuppspelningstjänsten Netflix på resolutionen på sitt programinnehåll. För distansarbete blev särskilt virtuella privatnätverksförbindelser (VPN) viktiga för att kunna garantera informationssäkerheten.

Dessvärre har den ökade användningen av digitala tjänster och plattformar också lett till ökad digital brottslighet. Coronapandemin har gett upphov till oräkneliga nätsvindelförsök och informationsfiske med coronarelaterade teman världen över. Distansarbetet har öppnat för intrång i arbetsgivares interna nätverk eftersom många hemdatorer, som inte tidigare använts som arbetsstationer, har tagits i bruk utan ordentligt virus- och dataskydd. Man kan föreställa sig vilken mardröm det är för IT-stödet då företagets datorpark plötsligt innehåller ett otal totalt okända enheter.

Ett verkligt oroväckande fenomen är riktade anfall mot sjukvårdsinstitutioner såsom sjukhus och laboratorier. I många länder har sjukhusen blivit primära mål för cyberutpressning och informationsfiske och i många fall har man varit tvungen att stänga ner hela IT-system. Fenomenet är inte nytt, men det har ökat markant under coronapandemin med direkt inverkan på patientsäkerheten. Det är knappast överdrivet att säga att det behövs mycket starkare internationella krafttag mot cyberbrottslighet för att hindra att detta och andra fenomen förstärks ytterligare.

Fejknyheter ökar otryggheten

Coronakrisen har medfört mycket oro och otrygghet. Oron för den egna eller närståendes hälsa, en plötsligt försvagad ekonomi och avsaknaden av fysisk närvaro kan bli övermäktig. Variationen i hur olika länder har valt att hantera coronakrisen ger också upphov till osäkerhet: vems experter ska man slutligen tro på? Situationen förvärras av mängden felaktig och förvrängd information i omlopp. Coronapandemin har gett bördig grogrund för allehanda konspirationsteorier, såsom att coronapandemin orsakats av 5G-kommunikationsnätverk, vilket fick människor att förstöra telemaster, med ett fall även i Finland.

Fejknyheter är en medveten bluff som kan ha farliga och oberäkneliga konsekvenser. En del ledare i världen har tagit för vana att använda fejknyheter till att avstyra uppmärksamhet från deras egna tillkortakommanden och uppvigla sin följarskara. Desinformation i sin tur är ett strategiskt redskap som används för att vilseleda i politiskt syfte. Kampen om sanningen angående coronavirusets ursprung utkämpas som bäst med desinformation och politisk påtryckning. Fenomenet är tyvärr här för att stanna och förutsätter goda mediakunskaper och kritisk sinnesnärvaro av oss alla.

Det är ledsamt att en kris som berör alla länder och alla människor i världen på samma sätt ska leda till ökade motsättningar istället för ökad sammanhållning.

Bättre hushållsberedskap – 72 timmarskampanjen

Färre butiksbesök kräver hushållsplanering på längre perspektiv. Det ger en bättre uppfattning om vilka dagligvaror som är nödvändiga och vilka man klarar sig utan. Även om dagligvaru­försörjningen inte varit ifrågasatt under coronakrisen, så uppstod ett överraskande hamstringsfenomen på vardagliga produkter såsom toalettpapper. Men blotta tanken på att butikshyllorna kunde tömmas ger oss alla orsak att tänka igenom vad man kunde ha på lager hemma, för säkerhets skull.

Hushållsberedskapen är ett viktigt element i samhällets helhetsberedskap. Försörjnings­beredskaps­centralen och Räddningsbranschens centralförbund SPEK, understödda av bland annat Marthaförbundet, har lanserat den så kallade 72-timmarskampanjen för att förstärka kännedomen om hur privathushåll kan förbereda sig på att klara av tre dagar på egen hand (https://72tuntia.fi/sv). Kampanjen ger värdefull information om hur man med enkla och vardagliga åtgärder kan förbättra sin beredskap. Vattenkärl, batteridriven radio, kontanter, varma filtar och naturligtvis lättlagad mat, läkemedel och en välutrustad förstahjälpväska är små investeringar som bär långt då det kör ihop sig. Och kanske några ansiktsmasker, för säkerhets skull.

Skribenten är specialsakkunnig vid Försörjningsberedskapscentralen. Åsikter och synvinklar presenterade i texten är skribentens egna och reflekterar inte nödvändigtvis Försörjningsbereskapscentralens officiella ståndpunkter.