Under den första veckan efter Rysslands invasion av Ukraina har en miljon människor flytt undan kriget. Men det är inte en självklarhet att alla kan eller ens får fly. Det var en av huvudpunkterna under seminariet På Agendan: Krig och minoriteter, som tankesmedjan Agenda ordnade.

– Man måste få komma ut ur krig, oavsett hudfärg eller etnicitet. Det är en mänsklig rättighet. Därför är direktivet om tillfälligt skydd mycket viktigt, för det minskar byråkratin och hjälper folk att komma ur en nödsituation, sade Astrid Thors.

Hon hänvisade till rapporter om att man bland annat från Polens sida har bussat hundar på utbytesstudenter från afrikanska länder och inte låtit flyende med annan hudfärg korsa gränsen in till EU.

– Jag är ytterst bekymrad över att det inte finns bättre övervakning vid gränsen. Frontex* borde vara vid gränserna för att hålla pli på hur gränsvakterna beter sig.

De som inte kan fly

Den som har möjlighet flyr, men det är inte alla som har den möjligheten. Då det kommer till personer som hör till en sexuell eller könsminoritet, eller personer som har intellektuell funktionsnedsättning, så är inställningen till dem antingen avog eller direkt fientligt. Det lyfte både Catariina Salo (Regnbågsallians Svenskfinland) och Jyrki Pinomaa (Inclusion Europe) upp i sina talturer.

Pinomaa besökte Ukraina strax innan Covid bröt ut, och berättar att deras sätt att bemöta och vårda personer med funktionsnedsättning påminner om de metoder och tankesätt som förekom i Finland på 1950-talet.

– Det är fortsättningsvis belagt med stigma att ha ett barn med en funktionsnedsättning. Anstaltsboende är ännu mycket vanligt.

Han berättar att vi i Finland räknar att det finns cirka 40 000 personer som har intellektuell funktionsnedsättning. I Ukraina är motsvarande registrerade siffra cirka 265 000 personer.

– I jämförelse kan vi tänka oss att det i Finland bor 5,5 miljoner människor, och i Ukraina 42 miljoner. Så mörkertalet är stort.

Pinomaa poängterar att framtiden är oviss. Han var nyligen i kontakt med Inclusion Europes ukrainska medlemsorganisation.

– Vi vet inte riktigt under hurdana omständigheter de bor på anstalterna. Däremot fick vi reda på att anstalterna ofta är på landsbygden, långt från storstäderna där kriget just nu pågår.

Queera trupper

I början av invasionen cirkulerade ett rykte om att Ryssland skulle ha listat ukrainska hbt-aktivister, i syfte att eliminera dem i samband med kriget.

Catariina Salo har hört om ryktet, men kan inte bekräfta om nyheten är sann.

– Men det är inte heller obekräftat. Vi kan jämföra med kriget i Tjetjenien för några år sedan, då homosexuella män greps enbart på grund av sin sexualitet. Det handlar om en sorts krigsföring, att prata om en sådan lista skapar ju rädsla inom hbt-befolkningen.

Detta till trots så berättar Salo att försvarsviljan är hög inom hbt-communityn i Ukraina.

– Sexuella minoriteter står väldigt solidariska i kampen mot Ryssland. Det finns bland annat queera militärtrupper, med militärutbildning som är särskilt riktad till queera personer.

För könsminoriteter är situationen däremot en helt annan, särskilt för dem som genomgått en könskorrigering.

– Det kan uppstå farliga situationer för många personer som har transitionerat. De lever i sitt upplevda kön, men har ett pass med en annan könsmärkning. Då utseendet inte matchar märkning i passet, så har de redan från tidigare haft det svårt att bo och leva i Ukraina, och nu är det är farligt för dem att försöka ta sig ut ur landet, berättar Salo.

Sen är ju inte situationen bra för hbt-personer i Polen och Ungern heller, påminner Salo.

Hur kan man hjälpa

Mycket kring diskussionen om kriget i Ukraina just nu handlar om hur man kan hjälpa. Både Pinomaa och Salo är eniga i att hjälp behövs, men att det lönar sig att fundera på hur.

– Har du bara en möjlighet, så donera en slant via en hjälporganisation, säger Catariina Salo.

Hon får medhåll av Pinomaa om att donationer är ett bra sätt att hjälpa. Däremot avråder han från att själv börja starta hjälpoperationer.

– Om man själv har kontakter till en familj som man vet att man kan hjälpa med förnödenheter, så går det bra. Men annars lönar det sig nog att kanalisera hjälpen via en organisation, säger han.

* Frontex, Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, inrättades 2004 för att hjälpa EU:s medlemsstater och Schengenassocierade länder att skydda de yttre gränserna för EU:s område med fri rörlighet.

Ted Urho
Skribenten är verksamhetsledare för tankesmedjan Agenda.

Vem var med?
Jyrki Pinomaa är ordförande för Inclusion Europe, en intresseorganisation som jobbar för personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer i Europa.
Catariina Salo är ordförande för Regnbågsallians Svenskfinland, en organisation som jobbar med HBT-frågor på svenska i Finland.
Astrid Thors är tidigare riksdagsledamot och minister samt högkommissionär angående nationella minoriteter vid OSSE åren 2013–2016.