Glada människor på prideparad i Helsingfors.
Verksamhetsledare Ted Urho deltar i Helsingfors pride år 2017. Bild Lehtinen photography.

Att flytta Helsingfors pride från slutet av juni till början av september var egentligen ett genidrag, fött ur tvång. Vad är väl bättre än en massiv infusion av färg, glädje och kärlek i det stundande höstrusket?

På sociala medier pryds var och varannan profilbild av regnbågens färger och i gatubilden vajar regnbågsflaggorna mot en grå inramning. Visst gör sig flaggan bättre på bild i strålande solsken, men den har en betydligt mer uppiggande effekt då den sprider sitt ljus under en annars lonkerodaskig höstdag.

Agendas logo i regnbågens färger

För dig som är medlem i världens mest diversifierade klubb är regnbågsflaggan en symbol för hopp, bekräftelse, gemenskap och mod. Men flaggan är inte bara vår: Den har även en innebörd för den som inte står under vårt paraply.

Pride har på femtio år vuxit från en lokal angelägenhet till en global trend. Vi har kommit långt från den dystra juninatten i New York 1969, då polisen än en gång stormade gaybaren Stonewall Inn för att arrestera homosexuella män och transpersoner till höger och vänster. Men de berörda sade nej, och startskottet till befrielserörelsen gick.

Femtio år senare ser världen annorlunda ut: I Finland kan man tryggt leva ut sin hbt-identitet, utan att behöva oroa sig för att staten trakasserar eller diskriminerar dig. En plump i protokollet är naturligtvis att Finland inte ännu heller har uppdaterat sin translagstiftning, vilket innebär att vi som nation tvångssteriliserar den som genomgår en könskorrigering. Och så var det ju det här med att kyrkan inte lyckas ta fram ett vigselformulär för samkönade par, trots att lagen om könsneutralt äktenskap trädde i kraft redan i mars 2017.

”Men tänk på barnen!”

Likt svampar i regn dyker även trollen upp då det vankas glädje och pride. Varför de motsätter sig kärlek och mänskliga rättigheter är oklart, men inget är så osexigt som missunnsamhet. För det är missunnsamhet vi måste kalla det: Att inte ge andra tillgång till det man själv har, särskilt då det inte är en bristvara, är just missunnsamhet. Eller girighet.

Men mänskliga rättigheter är inte en bristvara: Att jag får gifta mig är inte bort från ditt äktenskap. Att främlingen på gatan klär sig i både kostym och mascara syns inte på ditt lönekvitto. Att barn växer upp med samkönade föräldrar påverkar inte din familj.

Trollen väljer oftast att se en prideparad ur ett strikt sexualiserat och vuxet perspektiv. Det går inte att förneka, det finns sex i luften då hundratusen människor samlas. Men där finns också de asexuella, kyrkan, scouterna, möbelvaruhus samt en och annan korvgubbe. Att sexualisera pride och oroa sig för vilken effekt det har på barn, är en vuxens val. Barn själva ser inte nödvändigtvis det sexuella i något, vare sig det handlar om pride eller ett vuxen skämt i en tecknad film, innan någon vuxen sätter ord på det.

Tvärtom är det snarare så att pride skyddar barn än skadar dem.

”Tre fjärdedelar av respondenterna hade kommit underfund med sin sexuella läggning redan före eller under högstadieåldern och tidigare forskning har påvisat att många icke-heterosexuella unga redan som barn upplevt ett annorlundaskap som i vissa fall kan leda till ett utanförskap. Det här understryker behovet av att redan bland barn synliggöra mångfalden och erbjuda olika förebilder att identifiera sig med.”

Så skriver Katarina Alanko i sin rapport Hur mår HBTIQ-unga i Finland, som baserar sig på en studie från 2013 där över 1600 unga i åldern 15–25 deltog.

Ett barn som känner sig utanför kan bli en utslagen ungdom, som sedan som vuxen faller utanför samhället. Enligt Sitra kan denna marginalisering kosta samhället 370 000 euro per individ.

Glada människor deltar i prideparad i Helsingfors 2019.
I Finland är det naturligt att beslutsfattare deltar i pride. På bilden bl.a. Svenska Kvinnorförbundets f.d. ordförande Anna Jungner-Nordgren, fullmäktigeledamoten Silja Borgarsdottír Sandelin, jämställdhetsminister Thomas Blomqvist, riksdagsledamot Eva Biaudet, riksdagledamot Anders Adlercreutz samt lokalpolitikern Byoma Tamrakar på Helsingfors pride 2019.

Pride som exportvara

Att det är just barnen som används som spelknappar av motståndarna till mänskliga rättigheter är frapperande. I Ryssland är det förbjudet att i positiva ordalag tala om hbt-frågor inför minderåriga med hänvisning till familjevärderingar. Samma tendenser ser vi i kommande totalitära stater som Polen och Ungern. I Polen finns det städer som utropat sig hbt-fria och i Ungern stängdes musikalen Billy Elliot ned för ett par år sedan, för att den ansågs gå emot familjevärderingar. Musikalen handlar om en pojke som vill dansa balett…

Till pappers är dessa två länder ännu västerländska demokratier.

Det mest spännande är att vi även i Finland har haft en liknande lagstiftning: mellan 1971 och 1999 var det i lag förbjudet att uppmuntra till homosexualitet. Det visar att vi har felat, men även gjort bot och bättring.

Land ska med lag byggas, men då man stiftar lagar som så brutalt bryter mot rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, så måste man säga ifrån. De facto är vi väldigt bra på mänskliga rättigheter:

*Vi är fjärde bäst på hbt-rättigheter i Europa.

*Finland är världens bästa land när det gäller att skydda människors grundläggande rättigheter.

*Vi är världens mest stabila stat.

*Polisen i Finland är den nästbästa i världen.

*Finländarna har den tredje största personliga friheten och valfriheten i världen.

*Finland är det tredje mest jämställda landet i världen.

*Finland är det näst mest rättvisa landet för barn.

Listan över Finlands know how om bland annat mänskliga rättigheter, välmående, miljö och jämställdhet är lång.

Finland är ett litet land, beroende av exportindustri. Tänk om vi skulle göra mänskliga rättigheter till vårt nästa Nokia? Bevisligen är vi väldigt bra på just den produkten.

Ted Urho

Skribenten är verksamhetsledare för tankesmedjan Agenda.