Agendas verksamhetsledare Ted Urho. Foto: Frej Vuori.

Med anledning av att Sannfinländarna aktiverat svenskspråkiga kandidater inför kommunalvalet 2021, så är det på sin plats att se hur partiet egentligen förhåller sig till det svenska i Finland. Sedan partiet splittrades har den antisvenska retoriken delvis tonats ner, men Europarlamentariker Teuvo Hakkarainen sitter ännu på partiets mandat i Bryssel och partiets språkpolitiska program från 2015 gäller ännu.

En tillbakablick

Under 2010-talet gick ledande sannfinländska politiker till angrepp mot svenskspråkiga och det svenskan i Finland på två sätt: antingen genom direkta påhopp, eller genom att undergräva de strukturer som utgör Finlands tvåspråkighet. Man kan säga att finlandssvenskarna fick lida både ett individuellt plan och ett kollektivt plan.

Finlandssvenskarna är en minoritet i Finland: Vi är cirka 300 000 personer och utgör ungefär fem procent av landets befolkning. För att förstå dagens tvåspråkighet måste vi blicka tillbaka i historien. Att det talas svenska i Finland beror på att Sverige och Finland var ett och samma land, från 1100-talet till 1809, då Finland blev en del av det ryska kejsardömet. Efter självständigheten 1917 skrevs det in i grundlagen att ”Finlands nationalspråk är finska och svenska.” Det är innehållet i just paragraf 17 som verkar väcka anstöt hos Sannfinländarna.

Under den svenska tiden fungerade svenskan som förvaltningsspråk i Finland, och för att avancera i karriären krävdes kunskaper i svenska. Under den ryska tiden, i medlet av 1800-talet, väcktes nationalromantiska tankar om ett självständigt Finland, inspirerat av liknande vindar som blåste över hela den europeiska kontinenten. I samma veva vaknade även tanken på att stärka det finska språket och finskans ställning vid både statsförvaltningen och universitetet. Det var i stor utsträckning svenskspråkiga senatorer, författare, professorer och journalister som gick i bräschen för den här utvecklingen.

De svenskspråkiga började de facto identifiera sig som en egen språkgrupp så sent som kring sekelskiftet 1900. Då blev finlandssvenskheten en motvikt mot den fennomani som till exempel Yrjö Yrjö-Koskinen och J.V. Snellman förespråkade. De svenskspråkiga har alltid varit i minoritet, och mängden svenskspråkiga har hela tiden krympt. År 1900 utgjorde finlandssvenskarna 12,9 procent av befolkningen, 1950 hade antalet svenskspråkiga sjunkit till 8,6 procent och år 2000 låg siffran på 5,6 procent. De senaste 20 åren har andelen svenskspråkiga hållits stabil: 2019 utgjorde finlandssvenskarna 5,2 procent av befolkningen. Som jämförelse kan vi notera att andelen som talar ett annat språk än finska eller svenska som modersmål har vuxit från 0,3 procent år 1900 till 7,5 procent år 2019.

”Homot ja hurrit”

Trots att vi är en liten del av befolkningen, så är vi ändå finländare. Bland oss finns lärare, fiskare, jordbrukare, bokförare, sjukskötare, företagare och arbetssökande. Vi gör vår värnplikt och vi spelar i landslaget. Den enda skillnaden är att vi gör det på svenska.

Teuvo Hakkarainen. Wikimedia commons.

Det var därför som Teuvo Hakkarainens utspel som färsk sannfinländsk riksdagsledamot väckte så mycket anstöt. I en intervju för Ilta-Sanomat år 2011 ville han skicka invandrare och sexuella minoriteter till Åland:

– Vi kan ju placera bögar, lesbiska och somalier där för att bo tillsammans och så får vi se vilket slags modellsamhälle det blir av det. SFP anklagar alltid oss sannfinländare för att vi inte uppmärksammar minoriteter.

Hakkarainens språkuttalanden riktade sig oftast mot svenskspråkiga och Svenska folkpartiet. I en riksdagsdebatt om svenskundervisningen år 2014 uttryckte han sig så här (fritt översatt):

– Nog är det svenska språket underligt. Då ledamot Donner (SFP) lärde sig det, så fick han rätten att sortera oss i dumma och smarta.

Under Hakkarainens två perioder i riksdagen (2011–2019) fick vi vänja oss vid hans färggranna, sårande och förvirrade uttalanden. Men även om man väljer att ignorera eller bortförklara hans tankar, så kvarstår faktum att han uttalade sig som riksdagsledamot, med den plattform och pondus som där tillkommer. Det han säger påverkar människors attityder. Han bär ett ansvar för det hat han sådde, och fortsätter så.

Det här hatet är också något som finlandssvenskarna kände av i skinnet. Hösten 2018 frågade tankesmedjan Agenda 1000 finlandssvenskar hur de upplever språkklimatet i landet, och 75% procent svarade att det upplevde språkklimatet som dåligt.

Närmare 40 procent av finlandssvenskarna uppgav att de hade upplevt diskriminering eller blivit utsatta för påhopp i arbetslivet eller på fritiden på grund av att de talade svenska.

Det här påverkade även finlandssvenskarna i vardagen. Av dem som bodde i Nyland uppgav en femtedel att de undviker att tala svenska på offentliga platser.

Den nidbild av finlandssvenskar som Hakkarainen bygger sin retorik på handlar i stor utsträckning om den förvrängda och förlegade tanken på att svenskspråkiga skulle vara någon form av elit i Finland, det så kallade ”svenska talande bättre folket”. Det här är en fördom som svenskspråkiga länge fått dras med, och enligt Agenda undersökning också är trötta på. Över 60 procent av de svarande tycker att uttrycket ”bättre folk” är förolämpande.

När regeringen började montera ner Svenskfinland

Efter den stora skrällen 2011 växte Sannfinländarna till sig, och efter valet 2015 fick de för första gången regeringsansvar. Regeringen Sipilä, som bestod av Centerpartiet under ledning av Juha Sipilä, Sannfinländarna under ledning av Timo Soini samt Samlingspartiet under ledning av Alexander Stubb. Det här var även första gången på närmare 40 år som Svenska folkpartiet inte satt i Finlands regering, vilket märktes då regeringen Sipilä aktivt gjorde sitt för att montera ner det svenska i Finland.

Regeringen Sipilä försökte sig på många reformer, och de tre som främst drabbade de svenskspråkiga i Finland handlade om tillgången till vård på svenska för 100 000 personer, frivillig skolsvenska i kommunerna och en reform av tingsrätterna.

Dessa tre är saker som alla finländare har lagstadgad rätt till på finska eller svenska. Men det räcker inte med att det i lagen står att vi har rätt till dessa saker, om inte statsförvaltningen förverkligar verksamhetens så, att det svenska tryggas.

Det finns en instans i Finland som har som uppgift att övervaka att det svenska tryggas, och det var här som regeringen slog till först: Man skar Folktingets finansiering med 100 000 euro, samtidigt som man ökade Finskhetsförbundets finansiering med 100 000 euro. Finskhetsförbundet leddes då av Sampo Terho, som varit både sannfinländska riksdagsgruppens ordförande och som senare blev minister i regeringen Sipilä. Han är även den som aktivast kom att driva på försöket med den frivilliga skolsvenskan.

Folktingets har som uppgift, enligt Lagen om Svenska Finlands folkting, ”att främja Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter samt att arbeta för att utveckla dess kulturella och samhälleliga förhållanden och för att främja svenska språkets ställning i Finland.” En uppgift som försvårades avsevärt då finansieringen skars ned.

Kjell Herberts, Anne Suominen och Ted Urho på ett Agenda-semianrium om det svenska i Finland.

Turerna kring de svenska strukturerna i Finland under tiden då först Sannfinländarna och sedan De Blå satt i regeringen var många och långa. Journalisten Anne Suominen gick 2017 igenom frågorna i en pamflett för tankesmedjan Agenda. Följande tre stycken är tagna ur hennes ursprungliga text.

Domstolsväsendet:

”När regeringen Sipiläs förslag till tingsrättsreform ges till riksdagen i januari 2017 har det gått bara sex år sedan den senaste stora reformen genomfördes i början av år 2010. Samtidigt som regeringen Vanhanen II gick in för en radikal nedbantning av antalet tingsrätter blev Vasa landets första tvåspråkiga tingsrätt med svenska som förvaltningsspråk.

Det blir regeringen Sipiläs uppgift att gå vidare med reformen. I januari 2016 meddelar arbets- och justitieminister Jari Lindström (Sannf) att antalet tingsrätter minskar från 27 till 20. Samtidigt dras 9 kanslier och 14 sammanträdesplatser in.

Förslaget innebär att tre av landets åtta tvåspråkiga tingsrätter, Östra Nylands tingsrätt i Borgå, Västra Nylands tingsrätt i Raseborg och Mellersta Österbottens tingsrätt i Karleby, läggs ned. Karleby får behålla sitt kansli och Borgå och Raseborg blir sammanträdesorter.

Samtidigt försvinner Vasa som den enda tvåspråkiga tingsrätten på fastlandet med svenska som majoritetsspråk då Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätt går samman. I reformen dras också sammanträdesplatserna i bl.a. Kyrkslätt, Kristinestad, Jakobstad och Kimitoön in.

Sammantaget är reformen acceptabel för Österbotten och i remissvaren ses det till och med som bra för svenskan att tingsrätten i Vasa förstärks. Men i Nyland riskerar reformen tunna ut rättsservicen på svenska på sikt. Delegationen för språkärenden vid Justitieministeriet har i remissrundan påpekat att den svenskspråkiga befolkningen blir dubbelt exponerad jämfört med den finskspråkiga då avståndet mellan serviceställena ökar samtidigt som tillgången till tjänster på svenska ser ut att minska. Erfarenheterna visar att servicen på minoritetsspråket till en början fungerar bra då man flyttar personal från starkt tvåspråkiga till mer eller mindre enspråkiga orter men om en tid försämras den. Det här noteras också i Statsrådets berättelse om språklagstiftningen 2013, där det sägs att svårigheterna att få service på det egna språket upplevs vara större ju mindre andel den språkliga minoriteten utgör.”

Vasa centralsjukhus:

En av stötestenarna för svenskspråkiga i Finland är att få vård på sitt modersmål. Om det är svårt att komma ihåg vad de olika inre organen heter på det egna modersmålet, hur ska man då kunna beskriva olika nyanser av smärta på ett främmande språk, samtidigt som det river i kroppen?

Den här frågan aktualiserades i samband med den föreslagna flytten av fulljouren från Vasa centralsjukhus till Seinäjoki.

Så här skrev Anne Suominen år 2017:

”Beslutet att sjukhusen med omfattande jour ska vara uttryckligen 12 fattades i november 2015 under regeringens krisförhandlingar om regionförvaltnings- och vårdreformen. Lösningen var en del av kompromissen där Centern fick sina 18 landskap och Samlingspartiet en bred och tidigarelagd valfrihet. Ett halvt år senare kommer beslutet om vilka sjukhusen är. Tvåspråkiga Vasa centralsjukhus finns inte med på listan. Bland andra expertorganisationen Sitra och Institutet för hälsa och välfärd har sett Vasa som ett självklart val men regeringen prioriterar det finskspråkiga centralsjukhuset i Seinäjoki. 

Beslutet att Vasa centralsjukhus inte är med bland de 12 som ska få omfattande jour leder omedelbart till protester som eskalerar till sällan skådat omfång. Det handlar inte bara om svenskan utan också om centralisering och demokrati och om synen på landskapet Österbottens framtid. Kommunerna i Vasa sjukvårdsdistrikt köper Helsingin Sanomats första sida för att lyfta fram kravet på omfattande jour vid VCS och manifestationen för sjukhuset på Vasa torg den 8 oktober samlar 10 000 deltagare.

Remissdebatten blir laddad och SFP:s [partiordförande] Anna-Maja Henriksson anger tonen: ”Utan att ens beakta den språkliga aspekten borde regeringen ha kommit till den slutsatsen att Vasa också borde ha fulljourstatus. Men nej. Faktum är att det i Österbotten och Mellersta Österbotten bor närmare 100 000 svenskspråkiga. Det är många människor. För alla dem, för alla oss försämras vården i regeringens förslag på ett sätt som inte går att acceptera. Någon ordentlig språkkonsekvensanalys har regeringen inte heller bemödat sig om att göra.”

Vänsterförbundet, De Gröna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna går på samma linje.

”Trots att reformen teoretiskt sett inte innebär någon direkt statussänkning för Vasa centralsjukhus från nuvarande nivå så betyder den ändå i praktiken på lång sikt ett klart större hot mot verksamheten. De landskap som har sjukhus med utvidgad jourverksamhet kommer att tilldelas mera finansiering än landskap med sjukhus som har en begränsad jourverksamhet…De grundläggande språkliga rättigheterna förutsätter att nationalspråken är både formellt och i praktiken likställda. Det här har varit en svår sak för regeringen att ta till sig.” (Peter Östman, KD)”

Frågan väcker mycket uppmärksamhet och leder till både medborgarinitiativ och uttalande av presidenten. Regeringen Sipilä stupar på vårdreformen och begär avsked i mars 2019. I juni 2019, då den nya regeringen bestående av Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, De Gröna, Centern och Svenska folkpartiet har tillträtt, så står det klart att Vasa centralsjukhus får behålla fulljouren, och de 100 000 svenskspråkiga som bor i Österbotten får tryggad vård på svenska.

Skolsvenskan:

Sist men inte minst, så drev Sannfinländarna i regeringen aktivt på en nedmontering av svenskundervisningen. Så här beskriver Anne Suominen situationen:

”Hösten 2017 går regeringen också vidare med sitt regionala försök med frivillig skolsvenska. Experimentet är inskrivet i regeringsprogrammet och bygger på en kläm i den förra riksdagen men det är förknippat med många problem. Bland annat måste det avgränsas så, att grundlagen följs och det kostar också pengar.

Sannfinländarna har drivit hårt på experimentet. De anser att försöket har stor betydelse för Finlands språkpolitik eftersom det ”är ett första steg mot att avskaffa den obligatoriska svenskan helt och hållet”. Sampo Terho, som var gruppordförande fram till partisplittringen på sommaren och numera är ordförande för Blå framtid och Europa-, idrotts- och kulturminister, anser att det är oundvikligt ”eftersom det handlar om att förbättra de mänskliga rättigheterna”.

Den samlingspartistiska undervisningsministern Sanni Grahn-Laasonen har under hela tiden inte visat någon större entusiasm för experimentet, snarare tvärtom. I remissrundan under sommaren ifrågasätter också 35 av de knappt 60 remissinstanserna experimentet. Bland dem som sågar försöket finns både högskolor, lärare och språkvetare. Till exempel befarar man att det kommer att leda till sämre språkkunskaper och till att de barn som deltar får sämre möjligheter till studier och jobb senare i livet. Dessutom kan försöket leda till större socioekonomiska klyftor. Bara åtta instanser är klart positiva. De kräver att försöket ska leda till slopade språkkrav även för högskoleexamen och statliga tjänster.

Då regeringen ger sitt förslag till riksdagen i september står det klart att försöket ska gälla upp till 2 200 elever i årskurserna 5 och 6. De elever som deltar i försöket kan befrias från undervisningen i det andra inhemska språket i gymnasiet, yrkesskolor och högskolor. Lagförslaget förpliktar utbildningsanordnaren att försäkra sig om att eleven och vårdnadshavaren har förstått konsekvenserna för den som deltar. Till exempel måste de som senare söker sig till statliga tjänster eller tjänster i tvåspråkiga kommuner själva sörja för att de uppfyller kravet på kunskaper i det andra inhemska språket.

På pappret gäller försöket såväl finsk- som svenskspråkiga kommuner. I praktiken kommer ändå få svenskspråkiga elever att beröras eftersom undervisningen i finska börjar redan före årskurs fem i de flesta svenskspråkiga skolor.

Då lagförslaget spikas i regeringen skriver undervisningsministeriet inget pressmeddelande men det gör däremot idrotts- och kulturminister Sampo Terho: ”Jag är mycket nöjd med att propositionen om språkexperimentet äntligen gavs. Vi blå ministrar och riksdagsledamöter har jobbat mycket för att genomföra detta historiska experiment.”

Försöket blev snarare en flopp än något historiskt. Till slut var det bara en handfull kommuner som ansökte om att vara med, varav fem beviljades tillstånd för försöket: Jämsä, Pieksämäki, Rovaniemi, Nyslott och Ylöjärvi. Av de fem kommunerna var det bara Nyslott som införde försöket i fler skolor än en. Sammanlagt deltog cirka 500 elever i försöket.

Trots att frågan om skolsvenskan med jämna mellanrum ventileras och debatteras, så verkar det inte finns ett genuint stöd för att på riktigt slopa den.

Sannfinländarna splittras, regering faller, men hur ser framtiden ut?

Det verkar som om det var Sampo Terho, tidigare minister, riksdagsledamot och Finskhetsförbundets tidigare ordförande som var den som mest aktivt inom partiet drev på ideologin mot det svenska.

Temat har inte försvunnit från partiets retorik, men verkar inte ha samma tyngd som tidigare. I partiorganet Suomen uutiset har man under de senaste åren kunnat läsa om svenskan med jämna mellanrum. I juni 2018 sade riksdagsledamot Juha Eerola att partiet motsätter sig tvångssvenskan. Fem år tidigare ansåg däremot dåvarande riksdagsledamot Pentti Oinonen att man på Svenska dagen kunde flagga på halvstång.

I samband med publiceringen av regeringsprogrammet 2019, som lyfte upp fler åtgärder för att stärka svenskan i Finland, kunde man läsa kommentarer om studentsvenskan. Professor Ilmari Rostila, sannfinländsk fullmäktigeledamot i Tammerfors och nuvarande ordförande för Finskhetsförbundet, undrade varför man ska förarga finländarna genom att slopa den frivilliga studentsvenskan. Sannfinländarnas ungdomsförbund undrade å sin sida varför man ska lära sig svenska, då det knappt ens talas svenska i Sverige längre?

Även om Sannfinländarna under Jussi Halla-ahos ledning har skruvat ned volymen på hatretoriken mot det svenska i Finland, så finns det aktiva motståndet ännu kvar, i form av ett språkpolitiskt program, daterat 2015. Programmet ligger publicerat på Sannfinländarnas hemsida, med de övriga politiska programmen.

Några plock ut programmet visar vad Sannfinländarna egentligen tycker om oss svenskspråkiga i Finland:

– Sannfinländarna kräver att skolsvenskan ska göras frivillig på alla utbildningsnivåer.

– Sannfinländarna kräver att kraven på den så kallade tjänstemannasvenskan blir lindrigare. Partiet anser att de svenskspråkigas rättigheter tryggas även om bara en del av tjänstemannakåren kan svenska.

– Sannfinländarna kräver att möjligheterna till tolkningstjänster för svenskspråkiga utreds, i stället för att myndigheterna ska behöva kunna svenska.

– Sannfinländarna kräver att kostnaderna för den nuvarande språkpolitiken utreds.

– Sannfinländarna kräver att en finsk finländare ska få vara en del av samhället, utan att behöva ta del av det svenska språket eller svenskspråkig kultur.

– Sannfinländarna kräver att Yle Fem (nuförtiden Yle Fem & Teema) bör bli en tv-kanal för svenskan och alla andra minoritetsspråk.

Avslutande tankar

Jussi Halla-aho. Wikimedia commons.

Sannfinländarna återkommer ofta i sin retorik till tanken om att räkna ut vad saker och ting kostar för samhället: invandring, språk, jämställdhet etc. Det här är en härskarteknik, fördold som politiskt ansvarstagande. Genom att prata om kostnader för tvåspråkigheten målar man upp den som en börda, som något betungande för statsfinanserna. Men samhällsbygge är inte ett nollsummespel. Hur beräknar du kostnaden för den känsla som uppstår hos en ensam äldre patient som inte förstår vad läkare eller vårdpersonal säger?

I det språkpolitiska programmet talar Sannfinländarna sig varma för finskans ställning och hur viktigt det är att vi stöder finskan i forskning och i det internationella rummet. Att i samma veva kräva en nedmontering av det svenska är skenheligt. Finland är ett land med två nationalspråk, som vi bägge har lika rätt till.

En minoritet kan inte överleva utan majoritetens välvilja och stöd, det vet alla som hör till en minoritet. Att höra till en minoritet är en positiv upplevelse: det ger en möjlighet att se på samhället från flera perspektiv. Men att höra till en minoritet kan också bli tungt i längden: man blir en ofrivillig ambassadör för hela gruppen. Svenskspråkiga beslutsfattare tvingas ofta in i en roll där man får agera vakt för enbart det svenska, och andra politiska frågor hamnar i skymundan.

Därför var det så glädjande att se hur Yle förverkligade tv-sändningen på självständighetsdagen 2020 så gott som tvåspråkigt. Det var roligt att se president Sauli Niinistö och programledarna Jussi-Pekka Rantanen och Ella Kanninen fritt växla mellan svenska och finska. Ofta faller det på Svenska Yle att ensamt stå för det svenska innehållet. Att en miljonpublik ser till modersmålet finskspråkiga helt otvunget tala svenska sänder en stark positiv signal.

Glädjande är också att Språkbarometern, som görs av Åbo Akademi på uppdrag av Justitieministeriet, nyligen visade att en majoritet av båda språkgrupperna anser att språkklimatet blivit bättre eller att det inte har ändrats.

Det svenska i Finland är inte en hemlig klubb. Tvärtom, alla finländare är inbjudna till den svenska gemenskapen via skolsvenskan. Tyvärr är det många som kastar bort den inbjudan, då den kommer i brytningsskedet mellan barndom och ungdom. Ifall vi i finskspråkiga skolor skulle inleda svenskundervisningen tidigare, så skulle det kanske vara fler som tackar ja.

Ted Urho

Skribenten är verksamhetsledare för tankesmedjan Agenda och kommunalvalskandidat för Sfp i Helsingfors. Texten är en del av ett framtida bokprojekt, som granskar sannfinländsk politik ur olika perspektiv. Boken kommer att publiceras senare i år, och den här texten kommer att ingå på både finska och svenska.